Ingentingets Metafysik
Varför finns det någonting istället för ingenting? Så låter Metafysikens mest grundläggande fråga och denna metafysik brukar delas upp i två grundläggande kategorier. Konkreta saker som vi känner till är djur, berg, skruvmejslar och präster - d.v.s. fysiska ting som kan beskrivas av de naturliga vetenskaperna. Abstrakta saker är bland annat siffror och logiska lagar. Ibland lägger man till ytterligare ett metafysiskt plan, nämligen det Mentala.
Abstrakta saker existerar nödvändigtvis - d.v.s i alla möjliga världar vi kan tänka oss så existerar det siffror och andra abstraktioner.
Konkreta saker, till skillnad från de abstrakta, existerar i beroendeställning till något som existerade före. De existerar alltså inte nödvändigtvis - de är mer temporära och de har inte samma grundläggande lagförande ställning.
Ur denna uppdelning torde frågan bara kunna ha två svar:
Antingen finns det någonting för att abstrakta saker gav upphov till de konkreta - eller så finns det konkreta saker sådana att dom har i sin egen existens upphovet till densamma.
Kort om perception och vetenskap.
Det är ett under att ingen av de stora filosoferna (bl a Kant, Leibniz, Hume och Wittgenstein) egentligen har en uppfattning av perception som tillåter den direkta kunskap som all vetenskap borde vara grundad på. Nu vill du säkert fråga: Vad menar du med det här?
Jo, Berkeley grundlade den filosofiska vyn att vi inte kan ha direkt kunskap om någonting annat än våra egna medvetanden. Endast sinnesintryck och idéer kan alltså förstås utan mellanhand. I Berkelys filosofi utgjordes alla objekt i världen omkring oss av Guds medvetande eller kraft. Det låter säkert konstigt för oss, men faktum är att alla av dessa unika genier tyckte att problemet med att vi inte kan säkerställa att våra sinnesintryck inte är illusioner/hallucinationer gjorde att de accepterade åsikten att vi inte kan ha direkt kunskap om världen omkring oss.
Hume sa i stort sett att Berkeley troligen har rätt, men att det låter så djäkla otroligt att det bara inte går att tro på det. Till och med den store skeptikern tyckte att Berkeleys Idealism (d.v.s. den filosofiska åsikten att allt som finns är idéer och medvetanden) var mer trolig än vad vi idag kallar Naiv Realism (d.v.s. uppfattningen att verkligheten är i huvudsak sådan som våra sinnen visar oss.) Det finns ingen stor filosof som är Naiv Realist.
Problemet med Idealism är att den, när den dras till sin spets, måste leda till Solipsism (d.v.s. att man endast kan veta om man själv finns) och ändå har nästan alla stora filosofer vart Idealister av någon sort.
Det lustiga är att idag används ofta vetenskapen som ett argument för att underbygga Idealismen. Argumentet låter ungefär såhär: Säg att du har en rak träkäpp. Om du sänker ned din käpp under en vattenyta kommer käppen dock uppfattas som böjd eller knäckt på mitten. Alltså - du kan inte lita på dina sinnen. Problemet blir dock att utan direkt kunskap om omvärlden kan inte vetenskapen fungera.
Om Artificiell Intelligens och varför Filosofin är viktig.
Det grundläggande konceptet som alla förgrundsgestalter inom AI accepterar är att Stark AI är en möjlighet - och de flesta filosofer är av samma åsikt. Med stark AI menar jag här att man kan återskapa intelligens - och inte bara något som imiterar intelligens genom komplicerade väldefinierade instruktioner - genom programmering.
Vad som skiljer AI-förespråkare och filosofer åt - är att Filosoferna anser sig ha lagt fram starka argument mot att det går att skapa AI via det vi idag kallar programmering - nämligen binär algoritmisk manipulation av symboler. Det finns mycket starka argument mot att en binär algoritm aldrig kan förstå någonting - se till exempel Kinesiska Rummet. Förgrundgestalterna inom AI är dock generellt sett också anhängare av funktionalism och beteendevetenskaperna - där man av tradition romantiserar datorers kraft utan eftertanke - och är därför starkt kulturellt betingade att tänka på hjärnan som en köttdator. Science Fiction i all ära men åsikter som att man skall kunna förvänta sig att datorers processorkapacitet snart skall nå en "Kritisk Massa" ur vilken AI självmant kommer uppstå är så dumma att man häpnar.
Redan tidiga filosofer som Kant och Leibniz har mer att säga om medvetandet än nästan alla AI-anhängare av idag. Och som de flesta AI-anhängare så anser sig dagens forskare inom området inte ha något behov av filosofi. Ett exempel är hur Hubert Dreyfus anställdes av RAND Corporation som konsult inom AI och där argumenterade för att man inte kan skapa Artificiell Intelligens utan att skapa robotar som också på något sätt befinner sig i världen, har en jag-känsla och kan lära sig. Detta skedde redan 1965 och runt år 2000 gick flertalet av hans gamla antagonister ut med en formell ursäkt och slutade med att försöka skapa AI och gick istället över till att skapa robotar.
Daniel Dennett är ett praktexemplar av den typen av AI-anhängare jag pratar om här ovan. Daniel, härefter kallad DD, är en reduktionistisk materialist som anser att medvetandet är en illusion, att qualia är en illusion - ja, i stort sett allting som inte är en algoritm - är en illusion. Han har uttalat sig om att bäbisar och djur inte är medvetna och har tillbringat år med att skapa en COG - en humanoid, en robot som skall likna en människa - utan att ens anse att människor kan ha subjektiva upplevelser. Men det mest talande är att han har skapat uttrycket "Intuition pump" (aka. en Intuitionspump) för att bemöta alla argument som han inte kan argumentera mot. Intuitionspumpen är fingerfärdighet på filosofisk nivå - men istället för att gömma en sedel i handflatan som magikern, lyckas han vända på det faktum att han inte har något motargument genom att bemöta det med illa dolt förakt och osäkerhet. Dessutom uttalar han sig, trots att han är en filosof, om att filosofin är död, att religion är död och att teologi är död - men han kan aldrig argumentera kring sina antaganden.
Eliminativism och Reduktionism ur en neutral synvinkel.
Många av de allra mest framträdande vetenskapsmännen och filosoferna av idag är anhängare av någon form av reduktionism. Det är ur denna sociala bakgrund av reduktionism som man skall förstå exempelvis fenomenet med de Nya Ateisterna (Dawkins, Dennett, Harris och HItchens) och även vissa moderna termer inom psykologi som Kognitiv Neurologi och liknade förklaringsmodeller.
Efter att ha läst Antonio Damasio's Descartes Misstag började jag fundera över de grundläggande filosofiska påståenden som han, om än omedvetet, förskastar respektive stöder. Exempelvis problemet med Intentionalitet. Intentionalitet är våra tankars innehåll eller dess riktning mot något objekt. Ur en reduktionistisk synvinkel är det ofantligt svårt att förstå hur neuroner som avlossar elektriska laddningar i en viss frekvens kan ha ett innehåll. Är min tanke "Idag är det varmt i Sahara" sjutton neuronkluster som avfyrar laddningar i ett visst mönster? Ok, det kanske stämmer - men man är idag inte i närheten av att visa det - och det är inte bara anti-intuitivt, det är en fråga om möjlighet och omöjlighet.
Vi kan intuitivt känna att färgen röd är svårt att förstå som vår hjärnas tolkning av ljusreflektioner inom en viss våglängd - men ändå verkar det vara det röd är. Alltså är det anti-intuitivt, men inte omöjligt. Däremot känns det verkligen anti-intuitivt att säga att färgen röd är en båt. En båt och färgen röd är helt enkelt inte samma typ av objekt att de skall kunna vara identiska. På samma sätt upplever jag känslan mellan neuronkluster och intentionalitet - de verkar helt enkelt inte vara av samma typ. Reduktionister säger oftast att intentionalitet antingen inte finns eller är en illusion. Och det räcker liksom inte. Man kan inte vara reduktionist om man inte har bättre argumenterade svar än "det är en illusion". Det är slöfockens svar på frågor han inte mäktar med att fundera över.
På samma sätt upplever jag problemet med Kvalia. Kvalia är den subjektiva upplevelsen av våra känslor. (Subjektiva upplevelser leder ju oss till frågan om Jagets existens - som i sig är ännu ett problem för reduktionister). Hur kan en klump materia som jag ha en upplevelse av någonting? Vad är dess evolutionspremiss - alltså av vilken darwinistisk fördel har vi fått jagkänslan, subjektivitet och intentionalitet? Reduktionistens svar är återigen att inget av det existerar ontologiskt - och det måhända är korrekt - men man måste ha vettiga argument för sina åsikter. Det räcker inte att åberopa illusionsargumentet som en kristen som stoppar all konversation med att åkalla Gud.
Ju mer man funderar över de metafysiska frågorna och ju mer man absorberar lärdom från de stora tänkarna (ex. Leibniz och Kant) ju mer märker man hur otroligt vilse vetenskapen blir utan filosofin. (Nu passar det ju på att påpeka hur meningslöst filosofi ter sig för alla reduktionister). Utan filosofin vet inte vetenskapen vad den skall lägga sin kraft på. Filosofin är för naturvetenskapen vad den kreative företagsledaren är för den anställde. Vision, målbild och inritkning ligger inte inom naturvetenskapens gränser - för naturvetenskapen kan inte betrakta sig själv.
Behaviorism, "Computationalism" och Neuro-Kognitiv lära.
Du kan aldrig tvivla på att du är medveten. Du kan tvivla på om det du upplever är sant (d.v.s. att du upplever en illusion), du kan tveka på huruvida du har en fri vilja och du kan tvivla på dina minnen. Du kan dock aldrig ifrågasätta om du är medveten - för om du har en illusion av att du är medveten så är illusionen medvetande. Du kan aldrig ifrågasätta din subjektiva upplevelse - även om du kan ifrågasätta det sätt på vilket medvetandet representerar saker eller dess innehåll.
Det rådande paradigmet inom psykologi, neurologi, naturvetenskaperna och, till viss mån, filosofi är att medvetandet är en illusion. Ur denna mycket anti-intuitiva syn - som jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig - har skolor som Behaviorism, "Computationalism" (beräkningsmodell av medvetandet) och den Kognitiva Psykologin uppstått.
Vad har de gemensamt? Jo, de försöker alla förstå medvetandet ur tredje person med dagens bristfälliga vetenskap och de flesta vetenskapsmän av idag tillhör någon av dessa skolor.
Om ni följer den här bloggen kan ni se vad jag tidigare har skrivit om John Searle och hans argument Det Kinesiska Rummet och jag har också själv försökt påpeka hur otroligt ologiskt det verkar att Google Translate till viss grad är medveten - vilket alla computationalister måste erkänna? Om Google Translate lyckas översätta Anna älskar Anders perfekt till engelska så måste väl det då ha ett form av medvetande? Om än ett begränsat sådant?
Det rådande paradigmet inom psykologi, neurologi, naturvetenskaperna och, till viss mån, filosofi är att medvetandet är en illusion. Ur denna mycket anti-intuitiva syn - som jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig - har skolor som Behaviorism, "Computationalism" (beräkningsmodell av medvetandet) och den Kognitiva Psykologin uppstått.
Vad har de gemensamt? Jo, de försöker alla förstå medvetandet ur tredje person med dagens bristfälliga vetenskap och de flesta vetenskapsmän av idag tillhör någon av dessa skolor.
Computationalismen säger att tankar bara är beräkningar. Om en dator är en formell symbolmanipulatör (med formell menar jag att typen av symbol är oväsentlig för den bär ingen mening för datorn - de kan lika gärna vara pizzor och öl som nollor och ettor - de är alltså valfria syntaktiska symboler, inte symboler med semantiskt värde.) så borde den kunna uppvisa medvetande. För en beräkning är ju bara algoritmisk manipulation av symboler.
Om ni följer den här bloggen kan ni se vad jag tidigare har skrivit om John Searle och hans argument Det Kinesiska Rummet och jag har också själv försökt påpeka hur otroligt ologiskt det verkar att Google Translate till viss grad är medveten - vilket alla computationalister måste erkänna? Om Google Translate lyckas översätta Anna älskar Anders perfekt till engelska så måste väl det då ha ett form av medvetande? Om än ett begränsat sådant?
Komputationalismens förespråkare, som exempelvis Daniel Dennet, säger att om någonting uppvisar mänskliga medvetande så har det medvetande. (Jag kan inte nog betona hur otroligt det låter för mig att en forskare av Dennetts rykte kan uttrycka sig så.). Men det går ganska enkelt att formulera argument som belyser problemet.
Om vi bortser från våra egna subjektiva upplevelse av poesi, kultur och annat - vilket, när vi talar om subjektiva upplevelser, borde vara nog - så är det nog argumentet om Färgforskaren Mary som bäst beskriver problemet med att betrakta medvetandet ur tredje person.
Mary föddes i ett rum utan fönster, samt en inredning som var utefter gråskalan. Inget i hennes omgivning hade färg. Hon hade tillgång till all information angående färger. En dag släpptes hon ut för att själv kunna se färger utanför sitt rum. Frågorna är: Kunde hon genom att känna till allt som går att veta om färgen röd, verkligen uppleva röd medan hon satt isolerad i det grå rummet? Om hon senare såg rött utanför rummet, vad var isf den nya "kunskap" som möjliggjorde detta?
Problemet med medvetandet har mer än något annat lärt mig att se vetenskapens brister. Jag säger nu inte att man aldrig kommer att kunna konstruera artificiella medvetanden, men det kommer aldrig att gå i en dator. Kanske kommer man bygga maskiner i framtiden som inte är formella symbolmanipulatörer och kalla dom för Datorer - men det är ju inte alls det jag vill debattera.
Metafysiska paradigm - Dualism och Monism.
Metafysik är den filosofiska grenen som behandlar världens grundläggande natur.
Dualisten tror att allting i världen består av det materiella och det mentala. Det vill säga att det finns både en materiell objektiv verklighet och en immateriell sådan. Den imateriella är dock mycket svårare att definiera. Kanske som ande eller mentala energier.
Substansdualisten tror att världen består av materia och ande. Som två åtskilda substanser. De enda filosofer som idag är substansdualister är de med en religiös agenda. Mig veterligen är det bara de som tror på själen som grundläggande substans.
Egenskapsdualisten tror att världen består av två grundläggande olika slag - eller egenskaper. Materia och ande kan inte reduceras till varandra. Problemet med egenskapsdualism är att det leder till Epifenomenalism, alltså uppfattningen att mentala fenomen orsakas av neuronernas aktivitet, men de mentala fenomenen i sig kan inte påverka hjärnan. Man kan säga att epifenomenalisten anser att medvetandet är en overksam biprodukt av hjärnans egentliga verksamhet. Ur denna, mycket anti-intuitiva vy, kommer många andra svåra problem att förbli olösta. Den fria viljan, evolutionen av medvetandet och andra saker försvåras snarare än underlättas av epifenomenalism.
I stark kontrast till Dualisten står Monisten. Monisten tror att världen består i grunden av samma ting eller egenskap.
Dualisten definierades som en som uppfattar världen som bestående av både det materiella och det mentala. Det materiellas förespråkare kallas Fysikalist (Sträng Materialist) och tror att allt i världen kan reduceras till en minsta materiell beståndsdel som vi ännu inte har funnit. Den som istället tror att världen bara är det mentala (ideér) kallas Idealist.
Det finns också en tredje relativt okänd variant av monism som kallas Neutral Monism. Dess förespråkare tror att både det materiella och det mentala kan reduceras till en tredje variant som änuu är okänd. Ibland sägs denna tredje variant vara en typ av energi.
Är Google Translate medveten?
Om jag skriver Anna loves Anders översätter Google Translate det helt perfekt till Anna älskar Anders. Om jag vänder på det och skriver Anders loves Anna så lyckas översättningen igen. Det visar att en algoritmbaserad maskin kan översätta en enklare mening. Om jag sedan skriver Anna loves Anders because of his enormously beautiful eyes så lyckas även den här översättningen perfekt. Google Translate når dock sin gräns vid ord med dubbelbottnade meningar, vid metaforer (liknelser) och viss mer komplex grammatik.
Besitter Google Translate en begränsad medvetenhet eftersom den kan översätta enklare delar av språket? Förstår GT orden den översätter? Om översättningsalgoritmen endast är en formell manipulerare av logiska symboler - en digital regelstyrd maskin - hur kan man säga att den förstår någonting? Intuitivt känner jag att en förståelse måste innehålla mer än så. Det är svårt att specifiera den subjektiva upplevelsen av att förstå någonting som objektiv sanning - men ändå är det så jag (vi?) upplever världen.
Nå, låt oss säga att vi nu har en perfekt version av GT som översätter de allra svåraste grammatiska problemen perfekt. Är vi nu närmare en lösning på problemet? Nej, i mina ögon har vi ännu inte skapat en medveten artificiell intelligens. Vi har endast lyckats göra en perfekt regelmaskin - en perfekt tolkare av syntax - men semantiken, tolkningen av innebörden av språket, är ännu orörd.
Ta en metafor som Fame is a bee that has a song and a sting - översättningen funkar bra, men till skillnad från raden Anna älskar Anders krävs det enormt mycket mer bakgrundskunskap för att förstå innebörden av en metafor. I detta exempel är ju själva andemeningen att kändisskap har både positiva och negativa konsekvenser - men att förstå det kräver ju både en kulturell bakgrund, en språklig intelligens som vida överstiger det en formell symbolmanipulatör kan ha och dessutom kräver det förmågan att relatera informationen till jagets existens över tid.
Nej, jag tror aldrig att man kommer kunna skapa Artificiell Intelligens på det sätt man försöker göra det idag - nämligen genom att programmera en alogritm för medvetande. Kommer man då aldrig att kunna skapa medvetande - jo, det tror jag är mycket möjligt, men vi måste först bryta oss igenom några kunskapsparadigm som Gallilleo, Newton och Einstein gjorde.
Generativitet och kompositionalitet.
Ibland kan jag bli helt förbluffad över någonting som andra ser som självklart. Hur kommer det sig att ett barn kan lära sig ett språk som innehåller ett oändligt antal uttryck? Och som barnet aldrig tidigare har hört. Låt mig exemplifiera:
Gunbritt Johansson var ute och gick i Ullared med sina sju älgbebisar i följe.
Jag hoppas att du aldrig mer råkar på ovanstående barnsliga uttryck, men ditt medvetande innehåller ändå förmågan att förstå en mening som du aldrig tidigare har hört. Det är en ofantlig prestation. Ingen artificiell intelligens vi känner till kan duplicera den förmågan. Det mänskliga sinnet kan alltså på något övergripande konceptuellt vis skapa sig förståelsen av en mening trots att den aldrig har hört den tidigare. Ingen vet ännu hur. Robotar, å andra sidan, kan i bästa fall använda endast mycket begränsade fragment av naturliga språk.
Kompositionalitet är, i förhållande till språket, förmågan att förstå och skapa helt nya meningar från tidigare kända beståndsdelar - nämligen ord, deras förhållanden till varandra och den semantiska omgivningen.
Generativitet är naturliga språks förmåga att skapa ett oändligt antal meningar. Så länge man har exempelvis relativsatser (ex: Anders är hunden som bodde i lådan som låg på e4:an vid avfarten i jönköping mot den sjätte delen av brukshult...etc.etc.) så kan språket uttrycka ett oändligt antal tankar. Trots att de aldrig tidigare har tänkts.
Språket är fantastiskt.
Språket, medvetandet och Wittgenstein.
Ludwig Wittgenstein var - i mina ögon - en anti-teoretiker och en mystiker med en djupt religiös läggning, som på grund av sin passion för sanningen aldrig kunde tillåta sig tillhöra någon kyrka eller någon formell religion. Han och Russell upptäckte språkfilosofins fader, Gottlob Frege, och det är ur Russell och Frege som Wittgenstein hämtat sin inspiration till det enda av hans verk som gavs ut under hans livstid, Tractatus Logico-Philosophicus.
Tractatus är en paradoxal bok som trots sin torftiga argumentslösa stil lyckas med konststycket att bli oförglömlig och den brukar beskrivas som en spöklikt förföljande text - många säger att man aldrig ser världen med samma ögon igen, efter att ha läst den. Wittgenstein är utan tvivel en stor tänkare och Tractatus är med rätta ansedd som en av det tjugonde århundradets filosofiska storverk. Wittgenstein sade sig ha löst alla filosofiska problem i och med dess utgivning, något som han skarpt motsade sig senare i livet, och en mycket enkel sammanfattning av hans tes är att alla filosofiska problem är språkliga problem - och om det man inte kan tala måste man vara tyst.
Så varför är Wittgenstein fortfarande intressant idag? Som alla stora tänkare var han inte bara decennier utan århundraden före sin tid - hans senare beskrivning av språket som en "språkspel" eller ett verktyg för kommunikation står i skarp kontrast till den vid tiden rådande bilden av språket som ett instrument för återgivandet av bilder - som en spegelbild av världen. Idag är det rådande paradigmet fortfarande att ord är bilder av världen - men filosofer som John Searle har tagit ett strupgrepp på den här föreställningen - mycket tack vare Wittgensteins beskrivning av språket som ett verktyg.
De Logiska Positivisterna, som Wittgenstein aldrig tillhörde men vars uppkomst han inspirerade till, vurmade för naturvetenskaperna och försökte formalisera sin filosofi på samma sätt som en fysiker eller en kemist beskriver världen. De fick en enormt stor genomslagskraft - det är svårt att idag förstå den nästintill messianska effekt som deras teser hade. Äntligen skulle filosifin och vetenskapen bli samma andas barn. Tyvärr blev deras fall ganska snabbt, mycket tack vare deras problem med etik och abstraktioner, men deras genomslag är fortfarande enormt idag. Deras önskan att uttrycka allt som inte kan beskrivas logiskt eller vetenskapligt som meningslöst är fortfarande idag det rådande materialistiska paradigmets stora akilleshäl och dess mest skinande framgång. Men ur denna synvinkel är det väldigt lätt att förstå forskares motvilja till att acceptera medvetandets existens, religioner och andra saker som, än så länge, inte kan mätas eller experimenteras på.
Daniel Dennett - eller varför medvetandet frustrerar forskarvärlden
Någon sa att om medvetandet är en illusion så är illusionen medvetande. Vad personen menar är att medvetandet är unikt i universum eftersom vi kan uppleva det ur första person. Känslan av jag som håller i sig över en hel livstid är unik - och det spelar ingen roll om jag som tjugoåring var en helt annan person än som trettioåring - jagkänslan sträcker ändå ut sig över tid och ger mig möjligheten att minnas en händelse ur ett jagperspektiv på samma sätt som jag upplever någonting idag. Inom forskarvärdeln idag råder konsensus att universum är deterministiskt, att viljan därför inte är fri, att jag-känslan är en illusion och att medvetandet som sådant därför är en illusion. Kan det vara sant? Ja, absolut - men som Sagan alltid sa: "Extraordinary claims require extraordinary evidence.".
För den som vill ha lite mer kött på benen för att undersöka om min uppfattning om Dennet är korrekt bör läsa hans svar på John Searles argument om det kinesiska rummet (det är ett EXTREMT tungt argument mot hela Dennets världsbild och han ger svaret att Searle tror att en processor räcker för Artificiell Intelligens när Searle inte alls gör det...).
Upplevelsen är också att medvetandet är kausalt grundläggande. Det vill säga, när jag bestämmer mig för att trycka på "a" på tangentbordet så trycker jag på "a". Om jag vill skriva det här blogginlägget så måste jag bestämma mig för att göra det. Det är min upplevelse att det är min önskan att skriva inlägget som får inlägget att skrivas - och därför säger intutionen att min vilja är fri. Jag vill inte på något sätt låta påskina att jag nu har bevisat att viljan är fri - allt jag kan göra är att bygga upp ett batteri av frågor som måste kunna besvaras/överkommas av forskare för att vi skall acceptera deras anti-intuitiva svar. Problemet med deras svar är att de betraktar medvetandet ur tredje person och att de betraktar det som ett problem som skall kunna lösas med nuvarande vetenskap som grund. Om någon säger dig att problemet med medvetandet är löst är det väldigt stor risk att personen antingen ljuger, har missförstått problemet som sett ur tredje person (se ovan) eller helt enkelt missförstår något av de andra problem som medvetandet ger upphov till.
Daniel Dennett är, om någon, den främsta aposteln för hela den här forskarindustrin som inte begriper sig på att betrakta medvetandet ur medvetandets eget perspektiv och därför dömer ut hela medvetandet som en illusion. Han förstår bara inte - och han är farlig, dels för att han så uppenbart förleder generationer av forskare att se problemet ur tredje person, men också eftersom hans idéer träder på människovärdets gräns. Jag har inte upplevelsen att Dennett är en otrevlig eller hatisk människa - men hans idéer skulle väldigt lätt kunna användas till att flytta gränserna för vad vi anser är etiskt försvarbart. Om människors medvetande är en illusion så ser man på den människan på ett annorlunda sätt än om man anser att medvetandet är grunden för det fundamentala värdet i varje person.
Den främsta anledningen till att misstro Daniel Dennet är hans helt hårresande oförmåga att kunna ge svar på frågor på något annat sätt än att döma ut oförklarade företeelser som en illusion. Varje argument, och dom är många och tunga, som läggs emot hans åsikter är en illusion. Det blir bara tröttsamt i längden. Dennett har mycket gott att säga inom många områden - men han är psykologiskt oförmögen att ta åt sig ett mysterium om detta mysteriums intuitiva svar går emot hans världsbild. Han och hans tankes broder, Richard Dawkins, har mycket att tillföra inom en reduktionistisk materialistisk världsbild, men deras nästintill religiösa mani inför att tolka allting som inte passar inom ett givet paradigm som en illusion är bara töntigt. Det är lika ointressant att läsa Dawkins och Dennets populärvetenskapliga skrifter som att plocka upp L Ron Hubbard eller någon annan sektledares verk - båda grupperna säger sig ha absoluta svar där varje ärlig människa måste erkänna att vi ännu inte vet svaren.
För den som vill ha lite mer kött på benen för att undersöka om min uppfattning om Dennet är korrekt bör läsa hans svar på John Searles argument om det kinesiska rummet (det är ett EXTREMT tungt argument mot hela Dennets världsbild och han ger svaret att Searle tror att en processor räcker för Artificiell Intelligens när Searle inte alls gör det...).
Skillnaden på egoism och en motiverad handling
...(och lite om den fria viljan).
Om man har en uppfattning, eller en tro, så innebär det att man accepterar den bilden som varandes en sanning och sålunda agerar man efter den. Om vi har en fri vilja, vilket kan debatteras, så är vår grundläggande världsbild det som ofta avgör vilken väg du skall gå när du står i en beslutets tänkta korsning. En person som tror att det är stor chans att vinna på Trisslotter handlar ofta Trisslotter och en person som inte gör det köper något annat - eller inget alls.
Den fria viljan är ett väldigt annorlunda spörsmål just eftersom det är omöjligt att inte leva som om viljan vore fri. D.v.s. i frågan om viljans frihet har vi ingen frihet:
Tänk dig att du behöver en tröja och bestämmer dig för att gå in på JC för att handla en tröja. Hur skall du bete dig om du inte har en fri vilja när du skall välja vilken tröja du skall handla? Kan du säga: Jag är determinist (någon som tror att allt är förutbestämt) så jag väntar på att se vad för tröja jag har valt? Nej, det funkar ju inte för till och med din vägran att göra ett val är förståeligt för dig endast som en handling av din fria vilja. Du kan alltså vägra att välja mellan en röd, en grön och en blå tröja - men även det valet (alltså valet att vägra välja) är endast förståeligt för dig som en produkt av din fria vilja. Det tycks mig som om att i frågan om viljan är fri eller inte så har vi inget val - vilket i sig kan tyckas som om vi inte har någon frihet i frågan och sålunda ingen fri vilja. (Usch, va snurrigt...)
En handling är alltså alltid motiverad, om vi accepterar att viljan är fri. Vad innebär detta då för hur vi resonerar om varje människas inneboende egoism? Jo, vi börjar nu nog förstå att ingen handling kan vara omotiverad. Eller hur? Ingen handling i en fri individ kan vara en handling som den individen inte vill göra.
Om man exempelvis lyssnar på borgerliga profeter som Milton Friedman som förespråkar girighet som en grundläggande drivkraft så är det väldigt tydligt att han misstar motivation med girighet/egoism. En människas handling kan aldrig vara något annat än motiverade - men det är inte alls samma sak som att de är egoistiska. Motivationen att handla altruistiskt eller egoistiskt är inte förutbestämt i oss.
Från borgerligt håll hör man ofta uttrycket "Alla är egoister" som en ursäkt för att inte behöva bry sig om de mindre bemedlade och sjuka. Jag gissar att den arketypiske borgerlige väljaren inte gör det här tankefelet - men jag vill i alla fall noga försäkra mig om att distinktionen når fram. Motivation och egoism är inte samma sak - en handlings egoism bestäms av vad handlingen får för konsekvenser - men den kommer alltid att vara motiverad.
Min vänlighet mot en annan människa kan självklart ha baktankar - men det behöver inte vara något mer än den inneboende motvationen att försöka vara en vänlig människa. Ofta kan man vid det här laget se skillnaden på den principstyrda människan (som försöker vara en viss typ av person) och den socialt styrda människan (som försöker vara socialt framgångsrik utan hänsyn till det självaktningspris man betalar).
Mirakel
Inte ens som liten kunde jag begripa hur folk kunde tro på saker som det inte fanns anledning till att tro på. Jag har alltid älskat fantasynoveller, gillat mysterier (jag läser allt som har med UFOn, spöken och andra övernaturligheter att göra) och jag tycker att en olöst gåta är något av det roligaste som finns - men det innebär ju inte att man tror på det. Att säga att någonting är okänt gör mig omedelbart intresserad av idén eller företeelsen - jag saknar helt benägenhet att hitta på en lösning till ett problem - det hade ju vart självförminskande Jag vill veta - jag vill inte låtsas veta.
TIll och med som 8-åring i söndagsskolan tyckte jag att det var otroligt fånigt med vuxna människor som trodde på bibeln. Jehovas vittnen, Pingstkyrkan, Livets Ord och andra sekter är inte annorlunda än svenska kyrkan - de är bara lite mer extrema i sina åsikter. Att vara medlem i någon av dom kräver varken mer eller mindre hjärntvätt och kognitiv dissonans än att vara medlem i Svenska Kyrkan. Svenska Kyrkan är lika ologisk - bara mindre kontroversiell.
Alla ovanstående sekter kräver tro på mirakel - så hur går det till när man lyckas övertyga sig själv om mirakels förekomst? För mig tycks det helt sjukt att människor kan betala för att få se Jesus ansikte i en Ostmacka eller Jungfru Marias ansikte i ett chips. Hur kan man inte förstå att man blir lurad? Det finns ingen skillnad i att tro på Turinsvepningens faktiska äkthet och att betala 1000 kr för att få se Jesus ansikte i en Taco i Tijuana.
Den enda skillnaden är att Turinsvepningen har fått en viss auktoritet genom kyrkans erkännande. Det är alltså precis samma sak som skillnaden på The Flying Spaghetti Monster och Jesus - auktoritetstron är människans akilleshäl.
Observera nu att jag inte säger att Jesus inte kan ha funnits eller att Turinsvepningen inte faktiskt är hans. Det är bara ofantligt korkat att tro på det.
Melodifestivalen 2011 - Linköping
Låtarna:
1. Lucky You - (Lambrettasångerskan) - Pausmusik. Jag gick och pissade och fyllde på kaffe. När jag kom tillbaka var plågan över. Phew.
2. Tid att Andas - (Nån fjolla) - Zzzzzzzzz. Jag vet inte ens vad det var och vem som sjöng. Totalt ointressant.
3. Enemy (Lumholt) - Borde hetat Enema. Jag önskade att jag inte hade pissat under låt ett. Kunde inte komma undan med att gå på toa igen. Fick genomlida.
4. The King (Playtones) - Ganska ok dänga. Har hört den förut, precis som alla andra låtar i melodifestivalen - men den var bra genoförd.
5. I thought it was forever - (Några skogsrån..) - Meningslös trio sjöng smärtsamt kass beyonce-wannabe-låt.
6. No one else could - (Sebatian?) - Gick på toa när den började. Missade turligt nog hela.
7. Spring för livet - (Vargas) - Lät som en finsk blandning av Maritza Horn och Lisa Ekdahl. Ganska ok - men knapapt schlageraktig.
8. Popular - (Saade) - Har ni hört den där Lilli & Sussi-låten "Oh, mama"? Den här lät precis likadan...
1. Lucky You - (Lambrettasångerskan) - Pausmusik. Jag gick och pissade och fyllde på kaffe. När jag kom tillbaka var plågan över. Phew.
2. Tid att Andas - (Nån fjolla) - Zzzzzzzzz. Jag vet inte ens vad det var och vem som sjöng. Totalt ointressant.
3. Enemy (Lumholt) - Borde hetat Enema. Jag önskade att jag inte hade pissat under låt ett. Kunde inte komma undan med att gå på toa igen. Fick genomlida.
4. The King (Playtones) - Ganska ok dänga. Har hört den förut, precis som alla andra låtar i melodifestivalen - men den var bra genoförd.
5. I thought it was forever - (Några skogsrån..) - Meningslös trio sjöng smärtsamt kass beyonce-wannabe-låt.
6. No one else could - (Sebatian?) - Gick på toa när den började. Missade turligt nog hela.
7. Spring för livet - (Vargas) - Lät som en finsk blandning av Maritza Horn och Lisa Ekdahl. Ganska ok - men knapapt schlageraktig.
8. Popular - (Saade) - Har ni hört den där Lilli & Sussi-låten "Oh, mama"? Den här lät precis likadan...
Ordälskare, se hit!
Ni som älskar att läsa underbar flytande prosa-svenska skall följa den här bloggen.
Det är inte ofta man läser en text och känner att personen faktiskt står bredvid och talar till en - men den här tjejen kan verkligen skriva!
Det är inte ofta man läser en text och känner att personen faktiskt står bredvid och talar till en - men den här tjejen kan verkligen skriva!
Alltså, jag gillar Arne Anka! Fattaru?!
Jupp, så är det! Jag identifierar mig inte med Kalle för han är alltid så djävla glad eller så djävla avis. Jag identifierar mig mer med Arne - han verkar vara en ärlig typ med goda förutsättningar för djupa filosofiska tankar - och dessutom gillar han kröken!
Hohoooooooo! Ich liebe Arne!
Hohoooooooo! Ich liebe Arne!
