Stagnelius

Jag är delvis uppvuxen i en liten landsortshåla utanför Borås där vi hade utomhusdusch och toa i källaren. Om morgnarna kunde man se hur knotten hängde i luften som en tjock filt och lukten av koskit och hö låg konstant över vårt hus. Dessutom så var min ungdomsväns favoritsysselsättning att springa i skogen och jaga osynliga apor tillsammans med mig. Jag kan säga att renlighet inte direkt var vår första prioritet. Vi smakade också på det mesta skogen hade att erbjuda. Kåda, granskott och allt grönt testade vi med stor förtjusning.

Ändå har jag så mycket allergi och överkänslighet att jag blir mer överraskad av att det inte kliar i halsen av en ny maträtt eller att jag inte blir snorig när jag går ut än vice versa. Det låter som en skröna för mig att vi inte skulle ha haft allergi i Sverige innan 60-talet. Snarare är det väl så att ordet allergi myntades eller blev poppis då, inte själva överkänsligheten.

Allergi kan dock ta sig många former. Jag är till exempelvis allergisk mot MTV, schlager och telefonförsäljare. Har många gånger funderat på om det, som jag läst i Stephen Kings CELL, finns en möjlighet att sända i väg ett kodat meddelande via telefonen som hypnotiserar telefonförsäljaren i andra ändan och får personen att sluta med sitt jobb omedelbart. (Ja, ibland har jag också funderat på att göra något mer drastiskt åt den stackars försäljaren men det slutar bara med att jag får dåligt samvete...).

Och för att inte tala om MTV. Jag blir fysiskt illamående varje gång jag behöver se på det. All den där jädra funken som inte är riktigt funk och all houseinfluerad musik som låter som dåliga kopior av E-type. Bläääääh!

Ibland känner jag att mina ungdomsidoler RHCP sjöng om mig när de (tacka gud!) spelade genuin funk:

A long, long, long, long time ago
Before the wind, before the snow
Lived a man, lived a man I know
Lived a freak of nature named Sir Psycho