Var går egentligen gränsen?
Jag har alltid undrat varför så många svenskar har sådana problem med människor som jag - d.v.s. människor som inte är lutherska perfektionister. Mitt mål i livet är att vara lycklig - medans målet för de flesta andra verkar vara att "inte göra fel".
Hur dåligt självförtroende har man inte om man oroar sig för att saker skall bli fel hela tiden? (Och i förlägningen ändrar hela sin livsstil för att undvika fel.) Speciellt i arbetslivet träffar man ofta på människor som planerar de mest oväsentliga saker in i minsta detalj bara för att minimera risken att göra fel och de tenderar att ha åsikter (oftast negativa) om allt och alla.
Stackars satar...
Ekvationen är ganska enkel: Du har en mängd energi, x, som du kan förbruka under en dag. Väljer du att lägga 0,9x på oro, onödiga krav, perfektionism och planering blir det bara 0,1x kvar till att fantisera, njuta och bara vara.
Sam Harris och atombombshotet
Han säger också att atomvapen och religiös tro borde tillhöra olika perioder av människans utveckling - det är endast idag som en människa kan ha tillräcklig utbildning för att sätta ihop en atombomb och ändå tro på att han kommer till paradiset.
Personligen tror jag att riskan är 100%.
