Mirakel

Inte ens som liten kunde jag begripa hur folk kunde tro på saker som det inte fanns anledning till att tro på. Jag har alltid älskat fantasynoveller, gillat mysterier (jag läser allt som har med UFOn, spöken och andra övernaturligheter att göra) och jag tycker att en olöst gåta är något av det roligaste som finns - men det innebär ju inte att man tror på det. Att säga att någonting är okänt gör mig omedelbart intresserad av idén eller företeelsen - jag saknar helt benägenhet att hitta på en lösning till ett problem - det hade ju vart självförminskande Jag vill veta - jag vill inte låtsas veta.

TIll och med som 8-åring i söndagsskolan tyckte jag att det var otroligt fånigt med vuxna människor som trodde på bibeln. Jehovas vittnen, Pingstkyrkan, Livets Ord och andra sekter är inte annorlunda än svenska kyrkan - de är bara lite mer extrema i sina åsikter. Att vara medlem i någon av dom kräver varken mer eller mindre hjärntvätt och kognitiv dissonans än att vara medlem i Svenska Kyrkan. Svenska Kyrkan är lika ologisk - bara mindre kontroversiell.

Alla ovanstående sekter kräver tro på mirakel - så hur går det till när man lyckas övertyga sig själv om mirakels förekomst? För mig tycks det helt sjukt att människor kan betala för att få se Jesus ansikte i en Ostmacka eller Jungfru Marias ansikte i ett chips. Hur kan man inte förstå att man blir lurad? Det finns ingen skillnad i att tro på Turinsvepningens faktiska äkthet och att betala 1000 kr för att få se Jesus ansikte i en Taco i Tijuana.

Den enda skillnaden är att Turinsvepningen har fått en viss auktoritet genom kyrkans erkännande. Det är alltså precis samma sak som skillnaden på The Flying Spaghetti Monster och Jesus - auktoritetstron är människans akilleshäl.

Observera nu att jag inte säger att Jesus inte kan ha funnits eller att Turinsvepningen inte faktiskt är hans. Det är bara ofantligt korkat att tro på det.


RSS 2.0