Avundsjuka existerar inte i plogspårens Sverige.
Nej, just det!
Här i jämmerdalen finns ingen avundsjuka - bara en stark motvilja mot att någon skall uppfattas som framgångsrik eller ha tankar och åsikter som inte går hand i hand med "nio till fem"-lunken. Hualigen! Sverige är verkligen ett land befolkat med små slavar vars enda nöje är att kritisera folk som inte passar in i den vedertagna ramen av skattebetalare och löntagare.
Jag har nyligen bytt jobb efter att i ett års tid ha befunnit mig på en för mig helt bakvänd arbetsplats. De flesta anställda hade jobbat där i mer än trettio års tid och varje lunch gick ut på att klaga på hur dåligt skött företaget var (och jag måste erkänna att de inte hade helt fel i sin kritik). När man hade klagat på ledningsgruppen gick man över till att diskutera ens låga lön och alldeles för långa arbetsdagar - medans chefen fick bära hundhuvudet för att han hade tjänstebil och tillbringade dagarna med att fila naglarna på företagskortet. (Jag måste erkänna att de inte hade helt fel där heller...)
Vad som däremot var enormt konstigt var att dessa människor, som faktiskt var väldigt duktiga inom sina respektive områden, aldrig kunde framföra sin kritik till de som behövde höra det. Under medarbetarsamtal, eller i anonyma undersökningar om de anställdas inställning till hur företaget sköttes, var det i stort sett bara jag som försökte påpeka felen.
Alla andra målade upp bilder av en mer än 100-procentig tillfredsställelse med sin arbetssituation, trots att vissa av dem blev sjuka av all negativ stress.
Fattar ni?!
Man klagar alltså (med viss rätta) på en dålig ledning, går hem och mår dåligt av att man anser sig ha en dålig arbetssituation och sedan, på grund av skräcken att uppfattas som annorlunda, målar man upp en bild som är helt världsfrånvänd för VD och ledningsgrupp.
Och sedan går man till nästa lunch och spyr på allt som inte står rätt till för att inte behöva bära det med sig hem till sin familj.
Jag antar att man kunde hitta samma beteende hos en gruvarbetare (slav?) som på grund av tvånget av att hitta föda till familjen fick stå ut med att riskera livet i kongos diamantgruvor i början av 1900-talet. Oförmågan att kunna glädja sig med andra grundar sig nog i att inte känna sig eget värde och kunna stå upp för sig själv.
Ja, ja - jag har i alla fall haft jättestort gensvar på min senaste sejour med arbetsansökningar. Jag fick nog svar från alla - och även om inte alla var positiva så har jag nog gått på 30 intervjuer det senaste halvåret.
Nu är det dock över och jag bytte jobb för en månad sen. Gud, va skönt det känns.
Här i jämmerdalen finns ingen avundsjuka - bara en stark motvilja mot att någon skall uppfattas som framgångsrik eller ha tankar och åsikter som inte går hand i hand med "nio till fem"-lunken. Hualigen! Sverige är verkligen ett land befolkat med små slavar vars enda nöje är att kritisera folk som inte passar in i den vedertagna ramen av skattebetalare och löntagare.
Jag har nyligen bytt jobb efter att i ett års tid ha befunnit mig på en för mig helt bakvänd arbetsplats. De flesta anställda hade jobbat där i mer än trettio års tid och varje lunch gick ut på att klaga på hur dåligt skött företaget var (och jag måste erkänna att de inte hade helt fel i sin kritik). När man hade klagat på ledningsgruppen gick man över till att diskutera ens låga lön och alldeles för långa arbetsdagar - medans chefen fick bära hundhuvudet för att han hade tjänstebil och tillbringade dagarna med att fila naglarna på företagskortet. (Jag måste erkänna att de inte hade helt fel där heller...)
Vad som däremot var enormt konstigt var att dessa människor, som faktiskt var väldigt duktiga inom sina respektive områden, aldrig kunde framföra sin kritik till de som behövde höra det. Under medarbetarsamtal, eller i anonyma undersökningar om de anställdas inställning till hur företaget sköttes, var det i stort sett bara jag som försökte påpeka felen.
Alla andra målade upp bilder av en mer än 100-procentig tillfredsställelse med sin arbetssituation, trots att vissa av dem blev sjuka av all negativ stress.
Fattar ni?!
Man klagar alltså (med viss rätta) på en dålig ledning, går hem och mår dåligt av att man anser sig ha en dålig arbetssituation och sedan, på grund av skräcken att uppfattas som annorlunda, målar man upp en bild som är helt världsfrånvänd för VD och ledningsgrupp.
Och sedan går man till nästa lunch och spyr på allt som inte står rätt till för att inte behöva bära det med sig hem till sin familj.
Jag antar att man kunde hitta samma beteende hos en gruvarbetare (slav?) som på grund av tvånget av att hitta föda till familjen fick stå ut med att riskera livet i kongos diamantgruvor i början av 1900-talet. Oförmågan att kunna glädja sig med andra grundar sig nog i att inte känna sig eget värde och kunna stå upp för sig själv.
Ja, ja - jag har i alla fall haft jättestort gensvar på min senaste sejour med arbetsansökningar. Jag fick nog svar från alla - och även om inte alla var positiva så har jag nog gått på 30 intervjuer det senaste halvåret.
Nu är det dock över och jag bytte jobb för en månad sen. Gud, va skönt det känns.
Kommentarer
Trackback
