Stagnelius

"Zolas häst" är ett känt berättartekniskt trick. Människor har en empatisk förmåga som till viss del kan jämföras med hörselns oförmåga att höra riktigt höga eller riktigt låga frekvenser. På samma sätt fungerar människors förmåga att kunna hantera och empatisera med människor eller händelser i skönlitterära sammanhang: Ingen fäller tårar för offren i Kaukasiska gruvkatastrofer eller i hårresande massmord - däremot så funkar introduktionen av ett lamt djur, ett barn eller en annan "hjälplös" som vi kan gråta över. Det krävs alltså att "förminskar" tragedin och missförhållandena till en hanterbar nivå för att kunna framkalla sanna känslor.

Ganska underligt - jag undrar vad en psykolog hade sagt om det.