Stagnelius

Som liten älskade jag att upptäcka saker. När jag låg inne för föreberedelse till operation kunde jag smita ifrån min säng på nätterna och upptäcka tunnlarna under sahlgrenska. Min vän, som jag förresten aldrig träffade mer än när vi delade rum på sjukhuset, älskade det nästan lika mycket som mig. Det var något alldeles underbart mystiskt med tomma ekande tunnlar som sluttade i en perfekt lutning. De nätterna vi spenderade i tunnlarna under sahlgrenska har på något sätt etsat sig fast i mitt minne. Jag och min vän kunde åka i timmar där utan att stöta på en enda människa och de enda ljud som hördes var våra skratt och rullstolens hjul mot betonggolvet.

Några år senare var jag och min kusin med mina föräldrar på skidsemester i Norge. Utan någon som helst anledning vaknade jag mitt i natten och smög mig ut till receptionen. Eftersom receptionen var tom tog jag mod till mig och sökte igenom bar, poolområde och gym. Till slut fann jag det! En stor metalldörr - som turligt nog var olåst! Jag öppnade den försiktigt och där bakom fann jag ännu ett virrvarr av tunnlar. Tunnlarna hade doften av ett rum som inte vädrats på väldigt lång tid och de såg lite nedgågna ut. Men de hade också ett betonggolv som man kunde åka på - jag väckte min kusin och med en "lånad" serveringskärra surfade vi i timmar i de unkna tunnlarna.

Jag har också undersökt tunnlarna i Käringberget vid KA4 (och blivit jagad av schäferpatrull) och hittat ett berg i Träslövsläge som var totalt täckt av rosenbuskar. Rosenbuskarna innehöll mängder med gångar och tunnlar som man kunde krypa och gömma sig i. Jag och mina kusiner tillbringade en stor del av ett sommarlov bland dessa buskar, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg var dom låg.

På skidsemestern i Norge förstod jag för första gången att det var skillnad på tjejer och killar. En väldigt brådmogen tjej hängde efter mig när jag fånade mig med att söka efter tunnlar, spela pingis och häva coca-cola. Jag var nog lite rädd för henne för hon såg inte riktigt ut som dom andra tjejerna i min ålder. Hon följde efter mig hela tiden och sista dagen på hotellet sprang hon fram till mig, la armarna om min hals och gav mig min första kyss. Sedan sprang hon gråtandes därifrån och jag fattade inget.

Fast det är ju ungefär som det är idag. Jag fattar fortfarande inte någonting tjejer gör - fast det spelar ju ingen roll...

Idag såg jag en kvinna med en inköpslista gjord i Excel. Det visade sig att hon bokförde alla kvitton i excel för att skapa sig en exakt bild av sina utgifter. Jag kan inte låta bli att förundras över människor som är så ordentliga och målmedvetna - för det måste ju vara någon form av optimering av budgeten, i hopp om att kunna uppnå ett framtida mål, som får en människa att agera sådär.

Jag har alltid imponerats av målmedvetenhet eftersom jag inte besitter någon själv. Jag har startat ofantligt många projekt men aldrig lyckats avsluta något. Vid 15 års ålder hade jag säkert spelat in stick och/eller refräng till 30 låtar på min mixerförstärkare och genom åren har jag fyllt på min skrivarlåda med mängder med olika utdrag och idéer till böcker och manuskript. Jag har skrivit en uppsättning sketcher som jag hade tänkt skicka in till David Letterman och jag har skrivit dikter som aldrig har lästs av någon annan än mig själv. Sen 15 års ålder har jag också fyllt på med låtar i mitt sångkartotek, men knappt gjort klart en enda. Jag har skrivit företagspresentationer och målbeskrivning till en uppsjö olika företag, som jag skall starta "någon gång", och jag har ritat förslag på olika produkter som jag skall lansera i något av mina tilltänkta företag.

Var finner människor styrkan och engagemanget att avsluta projekten? Som den sanna eskapist jag är så finner jag det mer njutbart att planera och att drömma än att realisera saker. Varför är det så? Har jag någon inneboende rädsla som hindrar mig från att göra slag i saker? Eller är det kanske så att den skelögde lille pojken med den blonda kalufsen och det oskyldiga leendet, som spenderade dagarna ensamt begrundandes en myras flykt eller formen på ett konstigt moln, har växt upp till en drömmare av ännu större slag? Kanske är det så att jag är en ganska nöjd snubbe som inte behöver mer än att drömma för att vara tillfredsställd - jag har alltid känt ett starkt släktskap med tjuren Ferdinand.

Jag säger som min onkel "Asson" när han, på sitt sedvanligt galna och kärvänliga manér, kastade upp oss i luften när vi var små:

-"CARAMBA! HONOM SKALL VI HAAAAAA!"