Stagnelius

Idag såg jag en kvinna med en inköpslista gjord i Excel. Det visade sig att hon bokförde alla kvitton i excel för att skapa sig en exakt bild av sina utgifter. Jag kan inte låta bli att förundras över människor som är så ordentliga och målmedvetna - för det måste ju vara någon form av optimering av budgeten, i hopp om att kunna uppnå ett framtida mål, som får en människa att agera sådär.

Jag har alltid imponerats av målmedvetenhet eftersom jag inte besitter någon själv. Jag har startat ofantligt många projekt men aldrig lyckats avsluta något. Vid 15 års ålder hade jag säkert spelat in stick och/eller refräng till 30 låtar på min mixerförstärkare och genom åren har jag fyllt på min skrivarlåda med mängder med olika utdrag och idéer till böcker och manuskript. Jag har skrivit en uppsättning sketcher som jag hade tänkt skicka in till David Letterman och jag har skrivit dikter som aldrig har lästs av någon annan än mig själv. Sen 15 års ålder har jag också fyllt på med låtar i mitt sångkartotek, men knappt gjort klart en enda. Jag har skrivit företagspresentationer och målbeskrivning till en uppsjö olika företag, som jag skall starta "någon gång", och jag har ritat förslag på olika produkter som jag skall lansera i något av mina tilltänkta företag.

Var finner människor styrkan och engagemanget att avsluta projekten? Som den sanna eskapist jag är så finner jag det mer njutbart att planera och att drömma än att realisera saker. Varför är det så? Har jag någon inneboende rädsla som hindrar mig från att göra slag i saker? Eller är det kanske så att den skelögde lille pojken med den blonda kalufsen och det oskyldiga leendet, som spenderade dagarna ensamt begrundandes en myras flykt eller formen på ett konstigt moln, har växt upp till en drömmare av ännu större slag? Kanske är det så att jag är en ganska nöjd snubbe som inte behöver mer än att drömma för att vara tillfredsställd - jag har alltid känt ett starkt släktskap med tjuren Ferdinand.

Jag säger som min onkel "Asson" när han, på sitt sedvanligt galna och kärvänliga manér, kastade upp oss i luften när vi var små:

-"CARAMBA! HONOM SKALL VI HAAAAAA!"