Stagnelius

I ett industriområde i västgötska Viared ligger en underbar gammaldags konferensgård. De fyra husen som utgör konferenskomplexet ser på avstånd precis ut som en gammal bondgård från sekelskiftet. Den pittoreskt slitna träfasaden går i rött och vitt och trädgården innehåller två syrenbersåer, gångar av oregelbundna hällar av granit och stora välskötta gräsytor. Utanför själva gårdsdelen finns stora ytor som en gång i tiden antagligen har vart spannmålsodlingar. Nu står där en stor ek som i ensamt majestät sträcker ut sina armar mot himlen och jag kunde nästan ana en Tjuren Ferdinand sittandes under trädkronan i stillhet. Själv blev jag grymt sugen på att slänga mig i gräset med en god bok i famnen och en termos med kaffe bredvid mig, medans ekens grönska får skydda mig från överdriven solexponering.

När man närmar sig märker man dock att Ellagården inte är en bondgård utan en restaurang, mötesplats och avkopplingsoas av hög klass. Insidans väggar och tak är av vitlaserat trä och inrederaren har öppnat upp atmosfären genom att använda sig av stora glaspartier - hela övervåningen i restaurangdelen är kringgärdade med enkla glasräcken för att tillåta så mycket ljus som möjligt.  Utanför restaurangen finns en modern uteservering med ett schysst ljudsystem som spelar softa jazztoner för att underlätta matsmältningen och skapa trivsel. I det enda vita huset finns en superb vinkällare som jag tyvärr inte fick tillfälle att inspektera - men det sägs att det är den verkliga höjdpunkten på den upplevelse som Ellagården kan erbjuda. För bara 149 kr får man sig en rejäl brunchbuffé och ett par avkopplande timmar i en idyll.

På vår väg till Ellagården valde vi att åka den gamla riksvägen och den är en upplevelse i sig. Jag älskar att titta på tätvuxna granskogar och önskar att jag hade tid att vandra i någon av dom. Vi åkte säkert förbi tre eller fyra gamla kalhyggen som efter decennier i träda äntligen börjat få liv igen. Det är något vackert och hopfullt med små skott som sträcker sig mot himlen där det annars bara finns brända stubbar och ljung. Dalgången innan Viared påminner till viss del om en fransk dal i något berömt vindistrikt, förutom att det inte finns vinrankor där. De renoverade gamla bondgårdarna med sina vackert omhändertagna grönytor och gamla stenkyrkor med gärdsgårdsmurar av krossad granit ger ändå ungefär samma känsla. Jag måste säga att sverige är ett djäkligt vackert land om än inte särskilt storslaget.

Det är nått sällsamt magiskt med rasslande aspar
och gröna skithusdörrar med gammaldags haspar.
Varma sensommarmornar med lövverk som susar
och flickan som mot glimrande sjöstranden rusar.
Hon kallar mig ömt vid namn och lättar på banden,
tappar förföriskt behån och skyler med handen
sin nakenhet, den oskuldsfulla och orörda
vars närhet och värme är en lättburen börda.

Det är nått sällsamt magiskt med brusande forsar.
Livet är en barkbåts färd, som mörka djup korsar.
Landet där nyckelharpan hörs bortom granstammar
och snusande gamla gubbar spelar på kammar,
ger genklang och rysningar i djupet av mitt jag
och stöttar mig likt en stormriden masts sista stag.
Jag minns dock ännu längtan till närhet jag burit
och hur jag av ensamheten gråtit och svurit.

Det är nått sällsamt magiskt med sankmarker trolska
där myggäggen kläckes till en furiös polska.
Se tjoande par i färgglada landskapsdräkter
dansa över falugruvans bortglömda täkter.
I granskogens mörker ligger en bottenlös tjärn
där lysmaskar och skräddare har funnit sitt värn.
En liten pojk sitter där med bok och med lykta.
Till fantasins värld han flyr från känslor förtryckta.