"Skall du inte göra något på semestern???"
...har jag hört 50000000000 gånger de senaste månaderna - och jag svarar alltid likadant:
-"Jo, jag skall njuta. Jag skall läsa, spela, umgås med vänner samt äta god mat."
Den oundvikliga motfrågan blir alltid: -"Men skall du inte göra något då???"
Visst skall jag göra något. Jag skall göra det jag gillar allra bäst, nämligen tänka på de saker som jag vill göra och till och med försöka utföra några av dem. Jag skall planera och laga till en tre-rätters meny,
jag skall klinka på gitarren för att se om man kommer på något värt att spara, jag skall ta bilen ner till Marholmen och göra "Bomben" minst 20 gånger för att sedan åka hem och sätta mig på balkongen med världens största tekopp bredvid mig, jag skall läsa en bra bok medans A vilar sitt huvud på min axel och snusar på sin rosa kudde, jag skall fundera ut en unik plot till min bestseller och sedan göra ett schema över varje kapitels placering i händelsekedjan, jag skall försöka hitta ett piano på Tradera eller Blocket och sedan fixa en större lägenhet så att jag har plats med det, jag skall försöka skriva klar någon av de där styckena på hexameter som jag låtit ligga alldeles för länge...
The list goes on and on.
Vadå inte göra något?! Jag kan inte begripa varför det är så viktigt för människor att känna att de gör något? Om man någonsin har möjlighet att välja vad man vill göra, så är det på semestern. Jag vill inte göra saker bara för att ha något att prata om eller bara för att man skall göra saker - jag gör saker som intresserar mig. Jag har tidsbrist nog i vardagslivet utan att ha det på semestern också. Jag skaffar inte barn för att man skall göra det, heller . Det får komma om jag hittar någon jag älskar och verkligen vill ha barn med, annars får det vara.
Jag antar att jag uppfattas som en avig och illojal djävel, men det beror mest på att jag inte känner lojalitet mot människor i första hand - utan mot principer. Jag antar (eller kanske hoppas?) att anledningen till varför jag hade så svårt att träffa en tjej som verkligen intresserade mig, var att de flesta människor är socialt styrda. Jag är alltså inte en person som lätt kan vara lojal mot en person i min omgivning om jag känner att den personen har gjort fel - därav passar jag inte särskilt bra i lagsporter.
Idag har vi (Jag, E, A och D) spelat minigolf på den nya golfbanan vid Linnéplatsen och jag måste säga att det var en annorlunda, och rolig, upplevelse. Hade det var mindre människor och mindre vatten på banorna så hade det vart superbra - som det var nu så var delar av varje hål vattendränkt och mängden människor fick mig att känna mig som Bruce Springsteen. Hade man fått stånd där inne så hade man inte kunnat vända sig om.
J tyckte förresten att det var tråkigt att alla superhjältar bara hade bra superkrafter och jag måste hålla med honom om att det hade vart mer realistiskt om superhjältar också hade dåliga krafter. J föreslog att vi skulle skriva något om en kille som tappade armarna varje gång han blev stressad. Heh, gissa om den killen hade haft viss predilektion för stress och ångest.
Jag menar - tänk er själva att h*n inte ätit på en hel dag och när h*n väl får tag på en munsbit så tappar h*n armarna. H*n blir alltså stressad (och tappar armarna) av tanken på att man skall tappa armarna när man skall göra något viktigt. Snacka om tankefälla!!
-"Jo, jag skall njuta. Jag skall läsa, spela, umgås med vänner samt äta god mat."
Den oundvikliga motfrågan blir alltid: -"Men skall du inte göra något då???"
Visst skall jag göra något. Jag skall göra det jag gillar allra bäst, nämligen tänka på de saker som jag vill göra och till och med försöka utföra några av dem. Jag skall planera och laga till en tre-rätters meny,
jag skall klinka på gitarren för att se om man kommer på något värt att spara, jag skall ta bilen ner till Marholmen och göra "Bomben" minst 20 gånger för att sedan åka hem och sätta mig på balkongen med världens största tekopp bredvid mig, jag skall läsa en bra bok medans A vilar sitt huvud på min axel och snusar på sin rosa kudde, jag skall fundera ut en unik plot till min bestseller och sedan göra ett schema över varje kapitels placering i händelsekedjan, jag skall försöka hitta ett piano på Tradera eller Blocket och sedan fixa en större lägenhet så att jag har plats med det, jag skall försöka skriva klar någon av de där styckena på hexameter som jag låtit ligga alldeles för länge...
The list goes on and on.
Vadå inte göra något?! Jag kan inte begripa varför det är så viktigt för människor att känna att de gör något? Om man någonsin har möjlighet att välja vad man vill göra, så är det på semestern. Jag vill inte göra saker bara för att ha något att prata om eller bara för att man skall göra saker - jag gör saker som intresserar mig. Jag har tidsbrist nog i vardagslivet utan att ha det på semestern också. Jag skaffar inte barn för att man skall göra det, heller . Det får komma om jag hittar någon jag älskar och verkligen vill ha barn med, annars får det vara.
Jag antar att jag uppfattas som en avig och illojal djävel, men det beror mest på att jag inte känner lojalitet mot människor i första hand - utan mot principer. Jag antar (eller kanske hoppas?) att anledningen till varför jag hade så svårt att träffa en tjej som verkligen intresserade mig, var att de flesta människor är socialt styrda. Jag är alltså inte en person som lätt kan vara lojal mot en person i min omgivning om jag känner att den personen har gjort fel - därav passar jag inte särskilt bra i lagsporter.
Idag har vi (Jag, E, A och D) spelat minigolf på den nya golfbanan vid Linnéplatsen och jag måste säga att det var en annorlunda, och rolig, upplevelse. Hade det var mindre människor och mindre vatten på banorna så hade det vart superbra - som det var nu så var delar av varje hål vattendränkt och mängden människor fick mig att känna mig som Bruce Springsteen. Hade man fått stånd där inne så hade man inte kunnat vända sig om.
J tyckte förresten att det var tråkigt att alla superhjältar bara hade bra superkrafter och jag måste hålla med honom om att det hade vart mer realistiskt om superhjältar också hade dåliga krafter. J föreslog att vi skulle skriva något om en kille som tappade armarna varje gång han blev stressad. Heh, gissa om den killen hade haft viss predilektion för stress och ångest.
Jag menar - tänk er själva att h*n inte ätit på en hel dag och när h*n väl får tag på en munsbit så tappar h*n armarna. H*n blir alltså stressad (och tappar armarna) av tanken på att man skall tappa armarna när man skall göra något viktigt. Snacka om tankefälla!!
Kommentarer
Postat av: Joel
Trots att majoriteten svenskar hävdar att de ej är religiösa längre följer de flesta benhårt gamla protestantiska troläror att prestera och arbeta. det sitter så långt inne det där, att ens tvivla en aning på nödvändigheten att ständigt arbeta eller göra en koppling till religion, (som jag gör nu) resulterar genast i arga kommentarer eller gliringar att man är tokig eller är en slappis. Javisst det är bra att arbeta. men att gräva en grop och sedan gräva igen den istället för att sova kanske inte är så smart.
Trackback
