Stagnelius

Hörs från dörren och den bekanta doften av psykopatfettot fyller kontorsvåningen. Jag står och kokar kaffe och är, som vanligt, först på plats. -"Hej Chefen", säger jag och försöker låta glad. -"Har den där h*ran hört av sig?", frågar Chefen.  -"Nä, hon skulle fundera på vårt anbud.", svarar jag. Jag riktigt ser hur han försöker komma på något att klaga på i mitt svar. Kugghjulen rullar långsamt och till sist häver han ur sig: -"Fan vad jag hatar dom där djävla h*r*rna.", och rultar sedan in på sitt rum och börjar skruva upp gökuret. Snart kommer chefen explodera in nått raserianfall. De brukar komma efter att han skruvat upp gökuret.

Morgonens göromål håller chefen ganska upptagen och man hör bara ett enstaka "Idiot", "Psykopat" (Ja, han gillar att kalla folk psykopater...), "Galning" och burdusa gapskratt inifrån hans kontor. När klockan slår lunch kommer han in på mitt kontor och frågar om jag skall käka hos slynorna eller om jag skall försöka banta bort den där feta kaggen jag bär på. (Ok, jag är ganska rund...men liksom....fettot är verkligen ett fetto. En alkoholiserad variant av bantarbjörn max 3 år från hjärtinfarkten.). Jag svarar att jag skall käka hos tanterna på det vanliga stället och han frågar om jag inte mår illa av att äta hos slynor. På vägen ner genom trapphuset frågar han om jag har supit i helgen eller om jag vart en nykter kärring igen. Sedan går han över till att klaga på alla blattar och polacker som bor i huset och till sist säger han att bögar borde dödas. Allt detta hinner han på två trappor.

När vi kommer till matstället lägger han ömt armen om den medelålders kvinna som, ihop med dottern, är innehavare av restaurangen. Hans speciella vapen är nämligen kramar och ett varmt leende med bländvita tänder. Han säger någonting i stil med att *** ser så underbar ut att han vill lägga henne på ett kex och suga upp henne. Jag ser hur *** lyser upp och börjar prata med Chefen om allt mellan himmel och jord. Chefen fejkar intresse och matar sedan hennes dotter med komplimanger. Efter att vi ätit färdigt går vi tillbaks till kontoret. En sekund efter att vi kommit ut ur restaurangens dörr faller hans karismatiska aura av som en kåpa och han säger med ens -"Fan vad jag äcklas av att äta här nere hos hororna med alla djävla oljiga arbetarsvin som smutsar ner."

Många människor använder ordet psykopat om folk dom inte gillar och det stör mig något enormt. Jag avundas dom deras oskuld. Själv har man i snart 2,5 års tid fått lära sig den hårda vägen hur det är att ha en riktig psykopat som chef. Alltså en sådan där människa som inte förstår att andra människor är människor utan snarare shackpjäser som man genom manipulation, grupptryck och skam kan få att göra vad man vill. Jag såg ett föredrag av Sten Levander och han tyckte att det mest intressanta med psykopater var att dom inte förstod innebörden av ord på samma sätt som andra människor. Abstrakta begrepp som känslor och andra lingvistiska finesser har liksom ingen mening för dom. Ord är knappar som man trycker på för att provocera fram en känsla hos dom man pratar med. 

Sten Levander citerade Margot Wallström här för att påvisa  likheten mellan politiker och psykopater, men jag finner den jämförelsen ganska orelevant i det här sammahanget.

Ja, nu har jag i alla fall hittat ett nytt jobb och behöver inte längre oroa mig för psykot, vilket är ganska skönt. Häromdagen fick jag av en slump reda på att min chef har skickat SMS till mig och utgivit sig för att vara någon annan. Min chef och mina "kära" arbetskamrater har under drygt ett års tid gjort allt som är möjligt inom lagens råmärken, för att göra en annan kollegas jobb omöjligt. Vi har fått order om att frysa ut honom och när jag inte visade mig villig så skickade chefen alltså ett SMS där han låtsades vara den person som vi blivit tillsagda att frysa ut. Det sjuka var att SMSet var ett smärre rop på hjälp som beskrev att jag var den ende vettige på mitt kontor och var sålunda konstruerat för att undersöka min grad av lojalitet mot kontorskollegorna. Jag saknar verkligen ord att beskriva hur sjukt jag upplever det här att vara...

Jag fick väldigt dåligt samvete eftersom jag inte kunde hjälpa min kollega undan utfrysningen och var nära på att svara på SMSet, men bestämde mig för att inte göra det eftersom jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på någonting någon säger på arbetet. Hur fan kan man vara så sjuk att man skickar ett SMS och låtsas vara någon annan?

Tyvärr så vet jag att hans karisma och manipulativa ådra hindrar mig från att göra någonting åt det och det äcklar mig verkligen.