Stagnelius

  Döden och jag hade stämt
möte vid en liten bäck mitt
i de dalsländska skogarna.
Mina händer var som prinskorvar
eftersom jag led av hjärtsvikt
och "Den Bleke chauffören"
hade länge väntat på att få placera mig
på ett säte i sin buss. Döden har
också blivit tvungen att nyttja alla de
resurser dagens teknik kan
tillhandahålla. Hans gamla häst
och hans läckande eka
är numera utställda på
nationalmuséet. Se DN - artikel 12:51.

  Jag tog ett steg i taget och närmade mig vid
kvällningen platsen för vårt möte.
Över bäcken surrade det miljontals
mygg, mängder av knott och två Boeing 747.
Antagligen hade en arabisk oljeschejk också
blivit kallad. Jag undrade om han fick Frequent
Flyer Miles. Det hade ju vart den yppersta ironin.

  Jag gick ner mot bäckastranden och såg näcken
sittandes där, sörjandes Stagnelii fakta - aldrig
skulle han någonsin bli guds varelse och detsamma
gällde mig. En gång hade jag läst Kalle Ankas pocket
i predikstolen - ett straff som endast var helvetets
flammor värdigt.

  Jag nynnade på Sagostundens intro från 1979 och
önskade att jag också hade en resväska man kunde
använda för att resa till sagans land. Jag somnade in.