Nihilisten och datorvärlden.
Över morgonkaffet pågick en diskussion om datorspel på mitt jobb - alla klagade på hur hemskt det är att ungdomar söker sin tillflykt till en fantasivärld. Jag, som inte bryr mig särskilt mycket om andras uppfattning om mig, sa att jag en gång i tiden spelade ungefär 4-5 timmar om dagen och att jag fortfarande säkert spelar 30-60 min om dagen. Självklart visade det sig snart att jag faktiskt inte var ensam om att spela, det var en eller två till som också förnöjde sig med dator eller tv-spel (fast dom hade inte vågat säga någonting innan jag sa att jag var inbiten datornörd.)
Personer ur den "äldre" generationen klagade på att datorspel gör en förslappad i kroppen och knoppen, och dessutom omvandlar människor till osociala grönsaker. Istället borde dagens unga börja besöka kyrkan eller kolla på Let's Dance.
Hur är människor funtade egentligen? Man skall inte spela spel för att det är orealistiskt, men man skall besöka kyrkan? Man skall inte spel spel (där man tvingas till att ta strategiska beslut och konversation flera gånger varje minut) för att man blir en osocial korkad grönsak - men att titta på Let's dance är tydligen djävligt socialt och intelligent? *Suck* Jag fattar inte varför svaga människor måste söka tröst i att vara som alla andra? Ibland undrar jag om inte det är något av människans alla starkaste drivkrafter. Att inte sticka ut. Att anses vara normal. Well, f*ck 'em all!
En nihilist har insett att allting är förgängligt - men alla slut är en möjlighet till nyskapande. Nedan citerar jag direkt ur svenska nihilistsällskapets hemsida:
Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.
Jag kan inte annat än applådera någon som äntligen lyckas formulera det jag själv inte lyckats med. Fy fasen vad rätt!
Jag har nog aldrig hört en bättre beskrivning av de flesta människor man träffar i arbetslivet - de är rädda för förändring, men vill behålla rätten att klaga på allt och alla eftersom de faktiskt tillbringar 8-10 timmar om dagen på ett arbete av ren vilsenhet och rädsla.
Personer ur den "äldre" generationen klagade på att datorspel gör en förslappad i kroppen och knoppen, och dessutom omvandlar människor till osociala grönsaker. Istället borde dagens unga börja besöka kyrkan eller kolla på Let's Dance.
Hur är människor funtade egentligen? Man skall inte spela spel för att det är orealistiskt, men man skall besöka kyrkan? Man skall inte spel spel (där man tvingas till att ta strategiska beslut och konversation flera gånger varje minut) för att man blir en osocial korkad grönsak - men att titta på Let's dance är tydligen djävligt socialt och intelligent? *Suck* Jag fattar inte varför svaga människor måste söka tröst i att vara som alla andra? Ibland undrar jag om inte det är något av människans alla starkaste drivkrafter. Att inte sticka ut. Att anses vara normal. Well, f*ck 'em all!
En nihilist har insett att allting är förgängligt - men alla slut är en möjlighet till nyskapande. Nedan citerar jag direkt ur svenska nihilistsällskapets hemsida:
Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.
Jag kan inte annat än applådera någon som äntligen lyckas formulera det jag själv inte lyckats med. Fy fasen vad rätt!
Jag har nog aldrig hört en bättre beskrivning av de flesta människor man träffar i arbetslivet - de är rädda för förändring, men vill behålla rätten att klaga på allt och alla eftersom de faktiskt tillbringar 8-10 timmar om dagen på ett arbete av ren vilsenhet och rädsla.
Kommentarer
Trackback
