För Cees - den dubbelbottnade.
Galen - komplett galen faktiskt. Beläst, kreativ och en god konversatör.
Självsäker på scen och ändå utan identitet.
Medlidandet syntes ingenstans, men kändes överallt.
Borde blivit fälld för mordförsök under ett rabiat anfall av svartsjuka. Givmild på gränsen till självutplåning.
Det finns ingenting som är så långt ifrån mobbingbloggar som Cornelis. Hans fullständiga ärlighet när det kommer till sina personliga tillkortakommanden och brister är på något sätt det som gör honom vackrare än statusjagande perfektionister ur den ironiska generationen, vars enda mål i livet är standard och yta utan djup.
Hans medlidande med de som har det sämre än honom själv (som aldrig var uttalat, men alltid fanns i hans uttryck) gav honom en värdighet som hans sorgsna ögon bara förstärkte. Han erkände allting utan förbehåll och stod alltid för vad han hade gjort - även när han skämdes som ett djur.
Jag önskar verkligen att Cees hade fått leva för vi behöver en samtidsprovokatör av hans rang. Det samhälle vi lever i nu, där anställda inom vården lever på existensminimum och psykopati belönas med löneförhöjning, tjänstebil och fallskärmar måste verkligen belysas på något sätt.
Jag önskar jag hade orden - men som alltid så är det där önskan är djupast som förmågan är ynkligast.
Vad hade Cees gjort av dagens samhälle där prestations- och karriärshets har ersatt relationer och mänsklig värdighet?
"Medborgare, ur spår är tiden, det hävdar jag bestämt
Tör hända ni jagar standard? Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa som man hastigt försöker ta
För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra
För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra"
Självsäker på scen och ändå utan identitet.
Medlidandet syntes ingenstans, men kändes överallt.
Borde blivit fälld för mordförsök under ett rabiat anfall av svartsjuka. Givmild på gränsen till självutplåning.
Det finns ingenting som är så långt ifrån mobbingbloggar som Cornelis. Hans fullständiga ärlighet när det kommer till sina personliga tillkortakommanden och brister är på något sätt det som gör honom vackrare än statusjagande perfektionister ur den ironiska generationen, vars enda mål i livet är standard och yta utan djup.
Hans medlidande med de som har det sämre än honom själv (som aldrig var uttalat, men alltid fanns i hans uttryck) gav honom en värdighet som hans sorgsna ögon bara förstärkte. Han erkände allting utan förbehåll och stod alltid för vad han hade gjort - även när han skämdes som ett djur.
Jag önskar verkligen att Cees hade fått leva för vi behöver en samtidsprovokatör av hans rang. Det samhälle vi lever i nu, där anställda inom vården lever på existensminimum och psykopati belönas med löneförhöjning, tjänstebil och fallskärmar måste verkligen belysas på något sätt.
Jag önskar jag hade orden - men som alltid så är det där önskan är djupast som förmågan är ynkligast.
Vad hade Cees gjort av dagens samhälle där prestations- och karriärshets har ersatt relationer och mänsklig värdighet?
"Medborgare, ur spår är tiden, det hävdar jag bestämt
Tör hända ni jagar standard? Ja, jäklar vilket skämt!
Den varan är såsom såpa som man hastigt försöker ta
För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra
För var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra"
Kommentarer
Trackback
