Ingenting är gratis...
Wacko har dött. Trist. Mina kusiner lyssnade mycket på honom när jag var yngre - varje sommar som jag tillbringade hos dom innebar att jag blev indoktrinerad i Motown. Jag minns fortfarande vad jag gjorde första gången jag såg Billy Jean på MTV. Jag och J hade köpt lakritssnören och hockeysnus - och satt som förstenade framför tvn i den västgötska landsbygden. Han var en grym dansare - oavsett vad annat han var.
Jag vet inte vad det är som gör att människor som E. Taylor, M. Jackson och andra verkar så djävla rymdvarelselika. Kan det vara så att för stor grad av uppmärksamhet för tidigt i livet, innebär att man faktiskt offrar sin sociala skolgång? Man säger ju ofta att konstnärer får göra uppoffringar för sin konst - och jag undrar om inte Wacko faktiskt saknade en del utbildning i att hantera sina känslor och i att upprätthålla sociala kontakter.
Lite av samma tankar kan jag ha kring de människor jag känner som är rika. Ett exempel är KN som är en stenrik gammal bitter gubbe som aldrig har ätit något annat än knäckebröd och smör för att han inte vill skiljas från sina pengar. My god, jag undrar om han känner att han levt när han väl ligger på dödsbädden? Han köpte inte ens kläder eller cyklar till sina barn trots att det knappt hade gjort ett avtryck i hans kassa. Inte heller kunde han kosta på sig att åka på semester eftersom han då inte hade kontroll på vad som hände med hans pengar och den semester han fick var aldrig annat än kortare perioder av lugn mellan investeringsbesluten. Urgh. Jag skulle aldrig någonsin vilja bli en sådan människa. Jag skulle verkligen inte ha någonting emot att bli rik - men jag skulle aldrig offra mitt liv eller mina intressen för mammon.
Man läser ju ofta om spartips och att "alla kan bli rika" - och jag betvivlar inte det alls. Men frågan som alla dessa pengagurus bör ställa sig är: Vill människor verkligen bli rika till vilket pris som helst? (Personligen tror jag att de flesta människor är som jag - de har ingenting emot rikedom, men det får inte komma till vilket pris som helst.)
Jag vet inte vad det är som gör att människor som E. Taylor, M. Jackson och andra verkar så djävla rymdvarelselika. Kan det vara så att för stor grad av uppmärksamhet för tidigt i livet, innebär att man faktiskt offrar sin sociala skolgång? Man säger ju ofta att konstnärer får göra uppoffringar för sin konst - och jag undrar om inte Wacko faktiskt saknade en del utbildning i att hantera sina känslor och i att upprätthålla sociala kontakter.
Lite av samma tankar kan jag ha kring de människor jag känner som är rika. Ett exempel är KN som är en stenrik gammal bitter gubbe som aldrig har ätit något annat än knäckebröd och smör för att han inte vill skiljas från sina pengar. My god, jag undrar om han känner att han levt när han väl ligger på dödsbädden? Han köpte inte ens kläder eller cyklar till sina barn trots att det knappt hade gjort ett avtryck i hans kassa. Inte heller kunde han kosta på sig att åka på semester eftersom han då inte hade kontroll på vad som hände med hans pengar och den semester han fick var aldrig annat än kortare perioder av lugn mellan investeringsbesluten. Urgh. Jag skulle aldrig någonsin vilja bli en sådan människa. Jag skulle verkligen inte ha någonting emot att bli rik - men jag skulle aldrig offra mitt liv eller mina intressen för mammon.
Man läser ju ofta om spartips och att "alla kan bli rika" - och jag betvivlar inte det alls. Men frågan som alla dessa pengagurus bör ställa sig är: Vill människor verkligen bli rika till vilket pris som helst? (Personligen tror jag att de flesta människor är som jag - de har ingenting emot rikedom, men det får inte komma till vilket pris som helst.)
Kommentarer
Trackback
