Stagnelius

"That is not dead which can eternal lie.

And with strange aeons even death may die." - H.P. Lovecraft.

 

Så skrev han alltså, denne 1900-talets störste skräck- och fantasyförfattare. Ett sjukligt barn som led av hemska mardrömmar blev en inåtvänd poet och skräckförfattare vars rädsla för döden drev honom in i en sagovärld som, till stor del, baserades på hans farfars gotiska skräckhistorier. Ensamhet, sjuklighet och en fascination av döden är väldigt vanliga teman hos många författare inom fantasygenren. Sökandet efter en annan värld där döden inte är evig är ett annat väldigt vanligt inslag. Se bara på Tolkien, C.S. Lewis och många barnboksförfattare. Är detta egentligen annorlunda än religiösas längtan efter himmelriket?

Vad är det egentligen som gör att människor världen över - som tills för bara ett par hundra år sedan levde åtskiljda - har religion och fabler gemensamt? Är det inte ett djäkligt fascinerande ämne?

Jag hittade förresten en väldigt fin dikt av Poe som jag inte hade läst tidigare - har den inte vissa gemensamma drag med ovanstående dikt?

"From childhood's hour I have not been
As others were -- I have not seen
As others saw -- I could not bring
My passions from a common spring --
From the same source I have not taken
My sorrow -- I could not awaken
My heart to joy at the same tone --
And all I lov'd -- I lov'd alone --" - Edgar Allan Poe.