Normlöshet är normen
Ja, det är den essentiella skillnaden på ett samhälle med kapitalistiska grundprinciper och ett som grundas på humanistiska.
Precis som ett företag sätter upp ett mål, en arbetsidé och en vision för framtiden, blir grundtankarna inom den politiska inriktningen en profetia som är självuppfyllande över lång tid. Ofta ser man inte de enskilda stegen mot målet, men i efterhand kan man lätt se hur yttrandet av en klar och koncis tanke blir den väg som massan/gruppen/individen strävar mot. Det är alltså yttrandet av tanken som sätter normen för de flesta människors agerande - när tanken är accepterad av massan har den socialt styrda människan ett facit för hur den skall agera.
I en kapitalism där ägandet är privat och normen bäst kan uttryckas som: -"Att berika dig själv, på vilket sätt det än månde vara, är en god handling, eftersom varje människa i grunden är rent egoistisk finns det ingenting som är ont och gott. Varje handling som leder till ökad personlig monetär vinning är god.", innebär detta att varje individs relation till sig själv och sina grannar baseras på hur mycket pengar man kan tjäna på att umgås med vissa specifika människor. Själslig ensamhet, misstro på människors godhet och misantropi finns alltså ingjutet i systemet - som ett virus.
Humanismen kan ju egentligen inte sägas vara ett politiskt system eftersom den aldrig har prövats i verkliga världen - men en grundtanke är ju att alla människor har ett värde samt att de både kan vara goda och onda. Varje aktion är alltå inte rent egoistisk lika lite som den är rent altruistisk - (vilket brukar vara kapitalistens främsta försvar.) - och sålunda hamnar människor närmare varandra. Man ser alltså andra människor som havandes möjlighet till någon form av moralisk godhet och då ger man dom också ett värde. Förespråkare för kultur, konst, musik och psykologi, som är de "själautforskande" delarna av livet, har oftast sin trosgrund i dessa värderingar. Normen kan här bäst uttryckas som: -"Vi är alla ensamma själar levandes på en oförlåtlig jord där vi alla har vetskap om att vi en dag skall dö - så varför inte försöka välja att tro på godheten hos varje individ och sålunda skapa en bättre, förlåtande och varmare omgivning för dig själv, dina grannar och dina avkomma?".
Problemet med Kommunsimen var aldrig normen i systemet utan misantropiska och psykopatiska ledares förmåga att se möjligheten till ekonomisk profit i utnyttjandet av systemet för egen vinning.
Precis som ett företag sätter upp ett mål, en arbetsidé och en vision för framtiden, blir grundtankarna inom den politiska inriktningen en profetia som är självuppfyllande över lång tid. Ofta ser man inte de enskilda stegen mot målet, men i efterhand kan man lätt se hur yttrandet av en klar och koncis tanke blir den väg som massan/gruppen/individen strävar mot. Det är alltså yttrandet av tanken som sätter normen för de flesta människors agerande - när tanken är accepterad av massan har den socialt styrda människan ett facit för hur den skall agera.
I en kapitalism där ägandet är privat och normen bäst kan uttryckas som: -"Att berika dig själv, på vilket sätt det än månde vara, är en god handling, eftersom varje människa i grunden är rent egoistisk finns det ingenting som är ont och gott. Varje handling som leder till ökad personlig monetär vinning är god.", innebär detta att varje individs relation till sig själv och sina grannar baseras på hur mycket pengar man kan tjäna på att umgås med vissa specifika människor. Själslig ensamhet, misstro på människors godhet och misantropi finns alltså ingjutet i systemet - som ett virus.
Humanismen kan ju egentligen inte sägas vara ett politiskt system eftersom den aldrig har prövats i verkliga världen - men en grundtanke är ju att alla människor har ett värde samt att de både kan vara goda och onda. Varje aktion är alltå inte rent egoistisk lika lite som den är rent altruistisk - (vilket brukar vara kapitalistens främsta försvar.) - och sålunda hamnar människor närmare varandra. Man ser alltså andra människor som havandes möjlighet till någon form av moralisk godhet och då ger man dom också ett värde. Förespråkare för kultur, konst, musik och psykologi, som är de "själautforskande" delarna av livet, har oftast sin trosgrund i dessa värderingar. Normen kan här bäst uttryckas som: -"Vi är alla ensamma själar levandes på en oförlåtlig jord där vi alla har vetskap om att vi en dag skall dö - så varför inte försöka välja att tro på godheten hos varje individ och sålunda skapa en bättre, förlåtande och varmare omgivning för dig själv, dina grannar och dina avkomma?".
Problemet med Kommunsimen var aldrig normen i systemet utan misantropiska och psykopatiska ledares förmåga att se möjligheten till ekonomisk profit i utnyttjandet av systemet för egen vinning.
Kommentarer
Trackback
