Tänker du rösta på Alliansen? Läs detta!
Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna utgör den borgerliga koalitionen Allians för Sverige. Läste ni? Moderaterna som har sina rötter i Liberalkonservatism (med dess traditionsbudna respekt och vurm för religion) och Kristdemokraterna (!!!), utgör en majoritet i den partikonstellation som styr Sverige. Ett land med 80% ateister och 10% agnostiker styrs alltså av en grupp som till stor del har sin filosofiska grund och sin livsuppfattning styrd av kyrkans dogmer. För mig är det här ganska otroligt.
Jag lever efter uppfattningen att vi får ett liv - inget mer. (I vilket fall som helst finns det inga bevis för det). Det vill säga att jag reagerar på information på ett helt annat sätt än någon som tror sig ha det här livet som en "prövoperiod" för nästa. Min första prioritet är att njuta av livet - en religiös har däremot prioriteten att nå himlen. Förstår ni? Att leva för nästa liv innebär ju att man helt enkelt inte anser detta liv vara särskilt mycket värt - man blir helt enkelt blasé inför livet och mänskliga rättigheter.
En rättighet som jag anser mig inneha är rätten att inte låta arbetet bli ett självändamål. Läs här! Jag respekterar mig själv och min omgivning för mycket för att ens yppa tanken om att liv och arbete är samma sak.
Det kommer aldrig att förvåna mig hur så många kan falla för högerns retorik om att arbete och frihet är samma sak. Det måste komma från någon som antligen är deprimerad eller från någon som är religiös och anser sig leva för nästa liv.
"Filosofen Aristoteles ansåg till exempel att arbete var ”fördummande” och ett hot mot reflektionen över det ”goda och sköna”."
Ja, det är ju lätt att tycka när man har slavar som odlar maten, lagar maten och tar hand om disken... Klart man är lycklig då!
Upphöjningen av "det enkla livet" till att vara något att sträva efter är minst lika illa. Bara för att vissa människor blir störtlyckliga av att bo i stuga, odla egna grönsaker och inte vara materialistiska, så betyder det inte att alla skulle ha ett bra liv så. Jag är inte det minsta intresserad av trädgårdsarbete och köper hellre min potatis än att spendera min fria tid med en spade.
Och hur skulle det påverka samhället om alla ville spendera sin tid odlande sina grönsaker? Då måste ju alla också vara doktorer, husbyggare, rörmokare, mekaniker (eller veterinär och hovslagare om man tänker gå helt Amish). Antingen så specialiserar sig folk eller så måste vartenda hem vara självförsörjande. Alla gillar inte att odla potatis, så det är ganska oundvikligt att de då hittar något de hellre gör och byter sina tjänster mot potatis. Enda skillnaden mot nu är att vi byter pengar istället för potatis, så att du kan lättare byta dig till andra saker också.
Jag är materialistisk. Jag gillar att ha pengar. Jag gillar att ha ett trevligt hus att bo i. Jag gillar att ha en stor HDTV, en blu-ray spelare och pengar att köpa filmer/TV-serier jag tycker är bra. Jag gillar att om jag kommer på att jag diggar musik, så kan jag börja ta sånglektioner och köpa mig ett keyboard att plinka på. Den friheten att kunna göra saker jag vill tack vare pengarna jag tjänar - den gör mig lycklig. Varför ska jag skämmas för att jag gillar att ha ett bekvämt liv?
Det är klart att jobba färre dagar (eller inte alls) skulle göra mig lyckligare - mer tid att göra saker jag vill. Men om jag inte har pengar att göra alla de sakerna jag vill - är jag lyckligare NOG då for att det ska vara värt det?
Personligen blir jag mer upprörd över folk som tycker att det deras rätt att sitta hemma och få bidrag för att de inte vill spendera tid på så'nt tråkigt som att jobba. De verkar inte tänka på att om andra människor inte jobbade och betalade skatt på vad de tjänar, så fanns det inga bidrag till dem...
(ska dock erkänna att efter 10 år i England, så vet jag inte om det är ett problem i Sverige också eller bara i England)
Om man lever så är man materialistisk. Det går inte att inte vara materialistisk - för då skulle man dö av näringsbrist. Det måste finnas olika grader av materialism, eller hur? Den som bara kräver mat och husrum för sin överlevnad är så långt ifrån personen som tillbringar 16 timmar på jobbet för att få råd till ett hus med biosalong (och sedan aldrig få tid till att utnyttja den) som man bara kan komma.
Jag säger att förskjutningen mot det andra fallet idag är det socialt accepterade fallet och att det inte borde vara så.
Poängen i mitt inlägg var inte att arbete är fördummande, vilket det i och för sig är (men tyvärr också nödvändigt), utan att arbete i sig inte är ett livssyfte (förutom för de få människor som verkligen känner passionerat för sitt arbete).
Dessutom så tror jag inte att människor tror att det är deras rätt att sitta hemma och få bidrag. I min värld är de flesta människor som du, nämligen de gillar att ha flatscreens och fina hus. Varför skulle de sluta sträva efter det och istället nöja sig med bidrag som sänker din levnadsstandard och din framtida pension etc. etc.?
Jag tror att människor är rädda snarare...
Jo visst ar det trist nar jobbet kommer fore livet. En av vara bekanta ar advokat pa en stor firma i London och hon tjanade valdigt bra pengar, men a andra sidan sa hade hon underklader och tandborste i skrivbordsladan for det var inte ovanligt att behova stanna over. Nastan jamt nar vi andra traffades for en ol och middag, sa antingen var hon sa sen att hon bara fick efterratt eller sa kom hon inte alls.
Jag skulle aldrig kunna tanka mig att jobba under sadana omstandigheter - spelar ingen roll hur mycket pengar de betalar, som du sager - nar ska man spendera dem?
Hon ar nu nere pa deltid sedan de skaffade barn, men ar ocksa nojd med att tack vare de aren med langa dagar sa har de ett valdigt lagt huslan och pengar pa banken.
Life/work balance ar ett hett amne har i England, men problemet kommer ju alltid att vara att de flesta manniskors ideal ar att ha en hyfsad livsstil utan att behova jobba. Sa varje person kommer ju att dra gransen mellan fritid och pengar beroende pa hur de definierar hyfsad livstil. Och beroende pa hur de varderar nu gentemot sedan - heltidsjobb nu och storre pension senare eller deltidsjobb nu och mindre pension senare tex.
Men att dra den gransen ar ett indivuellt val och om man gor valet baserat pa social acceptans snarare an vad man egentligen vill - kommer det verkligen att paverkas av vilket parti sitter i regeringen?
(Jag hoppas fortfarande pa den dar lotto-vinsten sa man kan sluta jobba helt och hallet... ;-) )
Frågan om ersättningen för övertid är inte min främsta anledning till att ogilla den typ av kultur som finns i många företag i Sverige. Snarare handlar det om förlust av identitet som i sin tur förstör relationer och familjer.
Många människor blir ett med sina arbeten för att de är naiva och socialt styrda. De har glömt att de är människor med emotionella behov - och förstår inte att det leder katastrof att ignorera dom. Alla behöver vara kreativa och känna livsmening.
Tror jag att det skulle bli bättre av att byta parti? Ja, helt självklart. Även om de faktiska skillnaderna mellan partierna och hur de utför sina plikter är små - så uttrycker dom sig på olika sätt i sina partimanifest och de prioriterar olika. Där Alliansen likställer pengar och arbete med livsmening och frihet tar de Rödgröna ton för de emotionella behoven, rättvisa och kultur.
Kan det verkligen bli någon skillnad då? Ja, det tror jag. Precis som alla företag måste göra en mycket välformulerad handlingsplan för att få alla att arbeta åt samma håll kommer en röst på de Rödgröna i långa loppet att resultera i en samhällsgemenskap och social medvetenhet.
Hej! Jag tror inte längre på riktigt allt som skrivs i media, och framför allt tror jag inte längre på den ekonomiska politik som förts i västvärlden sedan 90 talet där man värderar likviditet istället för riktig egendom och där banker värderar skulder som någonting av värde.
Att en majoritet av de som arbetar är skuldsatta för att kunna betala för hus, bil och barn etc tror jag inte är hållbart alls i längden. Hela stater blir skuldsatta av det här beteendet, inbillar jag mej, jag tror helt enkelt inte att det är en bra ide att låna sej till högre levnadsstandard som en majoritet i väst gör idag. Jag tror inte att bankerna är rättvisa när de avgör vilka personer eller projekt som skall få de lånade pengarna.
Varför det har blivit så här kan man ju undra, men tyvärr går många runt och tycker att de "är värda" allt möjligt eftersom de arbetar jättemycket, eller av någon annan anledning, sedan lånas det och konsumeras. I själva verkat skall man ju vara värd den lön man får, lönen är betalningen, men nu värderas istället en persons förmåga att omsätta pengar som det centrala.
Detta i sej är kanske inget fel, men jag litar bara inte på att bankerna och det ekonomiska systemet har helt koll på att detta går rätt till, man vill ju att folk skall konsumera. Så som jag ser det är de verkliga snyltarna som lever på bidrag från staten, tyvärr, alla vanliga medborgare som har höga banklån. Men vilken politiker vill göra sej ovän med den väljargruppen?
Jag är osäker på vad jag tycker egentligen, eftersom det tyvärr känns som bilden i media av det hela är felaktig. Och det är därför svårt att ha en uppfattning. Vi har ekonomiska kriser, och kommer fortsätta ha det, men öppnar man en tidning så känns det ändå som reklam eller dumheter när man läser. Ekonomer och experter är alltför snäva i vad de verkligen kan, de kan aldrig de större helhetsbilderna, och tyvärr finns det väl också den moderna tidens religiösa "vetenskapsmän" med här och där. Det jag menar med detta är folk som forskar och skriver rapporter om saker men egentligen inte beter sej naturvetenskapligt utan tex är scientologer eller inte tror på darwin egentligen. Det finns antagligen kanska många sådana nu, även som är ekonomer, och de ges utrymme.
Tyvärr tror jag inte det är någon riktig skillnad vad man röstar på längre på gamla partier i sverige. De står alla för samma ekonomiska politik och de är alla för EU projektet.
Under de senaste 80 åren, så har där varit blå regeringar under totalt 15 år jämfört med de röda regeringarnas 65 år. Om någon har ansvar för Sveriges kultur så är det de röda - de har varit i makten nästan hela tiden det senaste århundradet.
Staten är inte en makt i sig själv - staten uppgörs av sina medborgare. Gillar man inte hur saker och ting är, så är det individens ansvar att göra något åt det.
