Stagnelius

Efter att ha läst Antonio Damasio's Descartes Misstag började jag fundera över de grundläggande filosofiska påståenden som han, om än omedvetet, förskastar respektive stöder. Exempelvis problemet med Intentionalitet. Intentionalitet är våra tankars innehåll eller dess riktning mot något objekt. Ur en reduktionistisk synvinkel är det ofantligt svårt att förstå hur neuroner som avlossar elektriska laddningar i en viss frekvens kan ha ett innehåll. Är min tanke "Idag är det varmt i Sahara" sjutton neuronkluster som avfyrar laddningar i ett visst mönster? Ok, det kanske stämmer - men man är idag inte i närheten av att visa det - och det är inte bara anti-intuitivt, det är en fråga om möjlighet och omöjlighet.

Vi kan intuitivt känna att färgen röd är svårt att förstå som vår hjärnas tolkning av ljusreflektioner inom en viss våglängd - men ändå verkar det vara det röd är. Alltså är det anti-intuitivt, men inte omöjligt. Däremot känns det verkligen anti-intuitivt att säga att färgen röd är en båt. En båt och färgen röd är helt enkelt inte samma typ av objekt att de skall kunna vara identiska. På samma sätt upplever jag känslan mellan neuronkluster och intentionalitet - de verkar helt enkelt inte vara av samma typ. Reduktionister säger oftast att intentionalitet antingen inte finns eller är en illusion. Och det räcker liksom inte. Man kan inte vara reduktionist om man inte har bättre argumenterade svar än "det är en illusion". Det är slöfockens svar på frågor han inte mäktar med att fundera över.

På samma sätt upplever jag problemet med Kvalia. Kvalia är den subjektiva upplevelsen av våra känslor. (Subjektiva upplevelser leder ju oss till frågan om Jagets existens - som i sig är ännu ett problem för reduktionister). Hur kan en klump materia som jag ha en upplevelse av någonting? Vad är dess evolutionspremiss - alltså av vilken darwinistisk fördel har vi fått jagkänslan, subjektivitet och intentionalitet? Reduktionistens svar är återigen att inget av det existerar ontologiskt - och det måhända är korrekt - men man måste ha vettiga argument för sina åsikter. Det räcker inte att åberopa illusionsargumentet som en kristen som stoppar all konversation med att åkalla Gud.

Ju mer man funderar över de metafysiska frågorna och ju mer man absorberar lärdom från de stora tänkarna (ex. Leibniz och Kant) ju mer märker man hur otroligt vilse vetenskapen blir utan filosofin. (Nu passar det ju på att påpeka hur meningslöst filosofi ter sig för alla reduktionister). Utan filosofin vet inte vetenskapen vad den skall lägga sin kraft på. Filosofin är för naturvetenskapen vad den kreative företagsledaren är för den anställde. Vision, målbild och inritkning ligger inte inom naturvetenskapens gränser - för naturvetenskapen kan inte betrakta sig själv.