Språket, medvetandet och Wittgenstein.
Ludwig Wittgenstein var - i mina ögon - en anti-teoretiker och en mystiker med en djupt religiös läggning, som på grund av sin passion för sanningen aldrig kunde tillåta sig tillhöra någon kyrka eller någon formell religion. Han och Russell upptäckte språkfilosofins fader, Gottlob Frege, och det är ur Russell och Frege som Wittgenstein hämtat sin inspiration till det enda av hans verk som gavs ut under hans livstid, Tractatus Logico-Philosophicus.
Tractatus är en paradoxal bok som trots sin torftiga argumentslösa stil lyckas med konststycket att bli oförglömlig och den brukar beskrivas som en spöklikt förföljande text - många säger att man aldrig ser världen med samma ögon igen, efter att ha läst den. Wittgenstein är utan tvivel en stor tänkare och Tractatus är med rätta ansedd som en av det tjugonde århundradets filosofiska storverk. Wittgenstein sade sig ha löst alla filosofiska problem i och med dess utgivning, något som han skarpt motsade sig senare i livet, och en mycket enkel sammanfattning av hans tes är att alla filosofiska problem är språkliga problem - och om det man inte kan tala måste man vara tyst.
Så varför är Wittgenstein fortfarande intressant idag? Som alla stora tänkare var han inte bara decennier utan århundraden före sin tid - hans senare beskrivning av språket som en "språkspel" eller ett verktyg för kommunikation står i skarp kontrast till den vid tiden rådande bilden av språket som ett instrument för återgivandet av bilder - som en spegelbild av världen. Idag är det rådande paradigmet fortfarande att ord är bilder av världen - men filosofer som John Searle har tagit ett strupgrepp på den här föreställningen - mycket tack vare Wittgensteins beskrivning av språket som ett verktyg.
De Logiska Positivisterna, som Wittgenstein aldrig tillhörde men vars uppkomst han inspirerade till, vurmade för naturvetenskaperna och försökte formalisera sin filosofi på samma sätt som en fysiker eller en kemist beskriver världen. De fick en enormt stor genomslagskraft - det är svårt att idag förstå den nästintill messianska effekt som deras teser hade. Äntligen skulle filosifin och vetenskapen bli samma andas barn. Tyvärr blev deras fall ganska snabbt, mycket tack vare deras problem med etik och abstraktioner, men deras genomslag är fortfarande enormt idag. Deras önskan att uttrycka allt som inte kan beskrivas logiskt eller vetenskapligt som meningslöst är fortfarande idag det rådande materialistiska paradigmets stora akilleshäl och dess mest skinande framgång. Men ur denna synvinkel är det väldigt lätt att förstå forskares motvilja till att acceptera medvetandets existens, religioner och andra saker som, än så länge, inte kan mätas eller experimenteras på.
Kommentarer
Trackback
