Stagnelius -

Daniel Dennett - eller varför medvetandet frustrerar forskarvärlden

Någon sa att om medvetandet är en illusion så är illusionen medvetande. Vad personen menar är att medvetandet är unikt i universum eftersom vi kan uppleva det ur första person. Känslan av jag som håller i sig över en hel livstid är unik - och det spelar ingen roll om jag som tjugoåring var en helt annan person än som trettioåring - jagkänslan sträcker ändå ut sig över tid och ger mig möjligheten att minnas en händelse ur ett jagperspektiv på samma sätt som jag upplever någonting idag. Inom forskarvärdeln idag råder konsensus att universum är deterministiskt, att viljan därför inte är fri, att jag-känslan är en illusion och att medvetandet som sådant därför är en illusion. Kan det vara sant? Ja, absolut - men som Sagan alltid sa: "Extraordinary claims require extraordinary evidence.".

Upplevelsen är också att medvetandet är kausalt grundläggande. Det vill säga, när jag bestämmer mig för att trycka på "a" på tangentbordet så trycker jag på "a". Om jag vill skriva det här blogginlägget så måste jag bestämma mig för att göra det. Det är min upplevelse att det är min önskan att skriva inlägget som får inlägget att skrivas - och därför säger intutionen att min vilja är fri. Jag vill inte på något sätt låta påskina att jag nu har bevisat att viljan är fri - allt jag kan göra är att bygga upp ett batteri av frågor som måste kunna besvaras/överkommas av forskare för att vi skall acceptera deras anti-intuitiva svar. Problemet med deras svar är att de betraktar medvetandet ur tredje person och att de betraktar det som ett problem som skall kunna lösas med nuvarande vetenskap som grund. Om någon säger dig att problemet med medvetandet är löst är det väldigt stor risk att personen antingen ljuger, har missförstått problemet som sett ur tredje person (se ovan) eller helt enkelt missförstår något av de andra problem som medvetandet ger upphov till.

Daniel Dennett är, om någon, den främsta aposteln för hela den här forskarindustrin som inte begriper sig på att betrakta medvetandet ur medvetandets eget perspektiv och därför dömer ut hela medvetandet som en illusion. Han förstår bara inte - och han är farlig, dels för att han så uppenbart förleder generationer av forskare att se problemet ur tredje person, men också eftersom hans idéer träder på människovärdets gräns. Jag har inte upplevelsen att Dennett är en otrevlig eller hatisk människa - men hans idéer skulle väldigt lätt kunna användas till att flytta gränserna för vad vi anser är etiskt försvarbart. Om människors medvetande är en illusion så ser man på den människan på ett annorlunda sätt än om man anser att medvetandet är grunden för det fundamentala värdet i varje person.

Den främsta anledningen till att misstro Daniel Dennet är hans helt hårresande oförmåga att kunna ge svar på frågor på något annat sätt än att döma ut oförklarade företeelser som en illusion. Varje argument, och dom är många och tunga, som läggs emot hans åsikter är en illusion. Det blir bara tröttsamt i längden. Dennett har mycket gott att säga inom många områden - men han är psykologiskt oförmögen att ta åt sig ett mysterium om detta mysteriums intuitiva svar går emot hans världsbild. Han och hans tankes broder, Richard Dawkins, har mycket att tillföra inom en reduktionistisk materialistisk världsbild, men deras nästintill religiösa mani inför att tolka allting som inte passar inom ett givet paradigm som en illusion är bara töntigt. Det är lika ointressant att läsa Dawkins och Dennets populärvetenskapliga skrifter som att plocka upp L Ron Hubbard eller någon annan sektledares verk - båda grupperna säger sig ha absoluta svar där varje ärlig människa måste erkänna att vi ännu inte vet svaren.

För den som vill ha lite mer kött på benen för att undersöka om min uppfattning om Dennet är korrekt bör läsa hans svar på John Searles argument om det kinesiska rummet (det är ett EXTREMT tungt argument mot hela Dennets världsbild och han ger svaret att Searle tror att en processor räcker för Artificiell Intelligens när Searle inte alls gör det...).

2011-10-30 @ 15:09:19 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Skillnaden på egoism och en motiverad handling

...(och lite om den fria viljan).

Om man har en uppfattning, eller en tro, så innebär det att man accepterar den bilden som varandes en sanning och sålunda agerar man efter den. Om vi har en fri vilja, vilket kan debatteras, så är vår grundläggande världsbild det som ofta avgör vilken väg du skall gå när du står i en beslutets tänkta korsning. En person som tror att det är stor chans att vinna på Trisslotter handlar ofta Trisslotter och en person som inte gör det köper något annat - eller inget alls.

Den fria viljan är ett väldigt annorlunda spörsmål just eftersom det är omöjligt att inte leva som om viljan vore fri. D.v.s. i frågan om viljans frihet har vi ingen frihet:

Tänk dig att du behöver en tröja och bestämmer dig för att gå in på JC för att handla en tröja. Hur skall du bete dig om du inte har en fri vilja när du skall välja vilken tröja du skall handla? Kan du säga: Jag är determinist (någon som tror att allt är förutbestämt) så jag väntar på att se vad för tröja jag har valt? Nej, det funkar ju inte för till och med din vägran att göra ett val är förståeligt för dig endast som en handling av din fria vilja. Du kan alltså vägra att välja mellan en röd, en grön och en blå tröja - men även det valet (alltså valet att vägra välja) är endast förståeligt för dig som en produkt av din fria vilja. Det tycks mig som om att i frågan om viljan är fri eller inte så har vi inget val - vilket i sig kan tyckas som om vi inte har någon frihet i frågan och sålunda ingen fri vilja. (Usch, va snurrigt...)

En handling är alltså alltid motiverad, om vi accepterar att viljan är fri. Vad innebär detta då för hur vi resonerar om varje människas inneboende egoism? Jo, vi börjar nu nog förstå att ingen handling kan vara omotiverad. Eller hur? Ingen handling i en fri individ kan vara en handling som den individen inte vill göra.

Om man exempelvis lyssnar på borgerliga profeter som Milton Friedman som förespråkar girighet som en grundläggande drivkraft så är det väldigt tydligt att han misstar motivation med girighet/egoism. En människas handling kan aldrig vara något annat än motiverade - men det är inte alls samma sak som att de är egoistiska. Motivationen att handla altruistiskt eller egoistiskt är inte förutbestämt i oss.

Från borgerligt håll hör man ofta uttrycket "Alla är egoister" som en ursäkt för att inte behöva bry sig om de mindre bemedlade och sjuka. Jag gissar att den arketypiske borgerlige väljaren inte gör det här tankefelet - men jag vill i alla fall noga försäkra mig om att distinktionen når fram. Motivation och egoism är inte samma sak - en handlings egoism bestäms av vad handlingen får för konsekvenser - men den kommer alltid att vara motiverad.
Min vänlighet mot en annan människa kan självklart ha baktankar - men det behöver inte vara något mer än den inneboende motvationen att försöka vara en vänlig människa. Ofta kan man vid det här laget se skillnaden på den principstyrda människan (som försöker vara en viss typ av person) och den socialt styrda människan (som försöker vara socialt framgångsrik utan hänsyn till det självaktningspris man betalar).

2011-10-21 @ 09:33:48 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()