Stagnelius

Det finns en specifik skillnad som generellt särskiljer en vuxen och en ungdom - nämligen  ansvar. En vuxen har ansvar för en familj medans en ungdom har ansvar för sig själv (och knappt ens det...).

Jag skall vara ärlig och säga att jag inte är odelat positiv över att bli vuxen - jag som är så otroligt noggrann med att ha intressen och egentid har svårt att se hur jag någonsin skall kunna sätta en annans persons intressen framför mina egna. Till viss del är det ju inga problem, men ju äldre man blir desto mer snärjd av ansvar och konventioner blir man och för mig är frihet i tanke och vanor ett måste för att kunna uppskatta livet.

Bohemiskt? Ja, visst - men samtidigt också en viktig del av livet.

Tänk att aldrig mer kunna spela trash metal så högt att grannarna blir vansinniga. *Suck*

Jag blir deppig av den tanken...

Igår var jag, mamma, pappa och A i Öijared och red på islandshästar. Tidigare hade jag bara suttit på en häst en gång - den kusen somnade omedelbart och vägrade att röra sig ur fläcken. (Jag antar att den försökte efterlikna mig...). Stallet och själva "paddocken" (?) låg väldigt idylliskt uppe på en liten kulle. Bredvid stallet låg ett rött litet trähus, med vita knutar, där ägaren och ägarinnan av företaget bodde. 

Första intrycket var väldigt gott och ägarinnan verkade vara en kvinna med väldig pondus - tyvärr så var första intrycket väldigt fel. Snart visade hon sitt sanna misantropiska ansikte - under 2 timmars tid pratade hon inte om någonting annat än mänsklighetens ondska och hur ädla hästar är. Jag kan säga att mina fördomar mot djurmänniskor som bosätter sig ute i vildmarken inte direkt minskade - hon var precis lika bitter och hatande som jag föreställer mig en gammal nucka med 10 katter boendes ute i skogen att vara. Fast hon hade hästar istället för katter.

Det som var ännu roligare var att vi, innan vi började ridturen, fick öva med hästarna i inhägnaden och då fick en av hästarna spel och kastade av en tjej. Hästens hovar var ungefär 30 cm från att stampa hål i tjejens huvud och det första ägarinnan säger är att hästar är nobla varelser som aldrig gör något fel - om inte ryttaren gör något galet förstås. Sedan fortsätter hon att säga att ingen av de kvarvarande hästarna någonsin skulle kasta av en ryttare (oavsett hur ovan den månne vara eller hur dåligt den beter sig). Då undrar jag: Varför ger hon en ovan ryttare en sådan häst överhuvudtaget???

Jisses, vilket pucko. Jag kommer ju aldrig åka dit igen - det är en sak som är säker. Jädra häst-hitler.

Efteråt åkte vi hem och duschade och fortsatte sedan med ett besök på långedrags värdshus. Fisksoppan var helt underbar, men min mörbultade rumpa gjorde sig påmind och kvällen slutade ganska tidigt.

Tänk, jag trodde att min kontorsrumpa var väldigt väl vadderad....

Jag har många undrat varför folk tror sig vara smarta när dom i själva verket är för fega för att våga stå för vad dom gillar, tycker och tänker

Ett praktexempel är arbetsintervjun där de allra flesta ger svar baserat på vad de tror att företaget vill höra - istället för att ge de ärliga svar man kan stå för och sedan låta företaget ta ställning till om det är intressant.  Överhuvudtaget så är arbetslivet fyllt av människor som tror att dom är smarta när du dom undertrycker sina egna ärliga önskningar och uppfattning för att "passa in".

Det roliga är att det ofta är personen som faktiskt vågar stå för vad den gör (och då riskerar att bli utanför eller opopulär) som har lättast för att bli accepterad och populär. Jag tror det har att göra med att människor uppskattar ärlighet mer än inställsamhet.

De senaste veckorna har jag och några kollegor suttit på säljkurs hos en inhyrd konsult och varje gång har jag försökt uttrycka vad jag vet att alla kring bordet tänker, men inte vågar säga. Idag var sista kurstillfället och femton minuter innan slutet så släppte alla spärrar och mina arbetskamrater vågade säga det som var svårt att säga men faktiskt behövde komma ut.

Efteråt blev jag tackad som vore jag jesus återuppstånden...

Människor är mysko....

Ja, det finns viss risk att jag faller inom ramarna för begreppet trygghetsknarkare. Idag fick jag nästan hjärtklappning av att hitta en färgad strumpa i vit-tvätten - patetiskt, egentligen.
En viking hade knappt fått hjärtklappning av en dolk i ryggen eller en björn i långhuset medans min oro över hur många vita skjortor jag lyckats missfärga får reptilhjärnans instinkter att börjar ta över.

Var går egentligen gränsen för ett tryggt liv och ett innehållslöst liv?

Låt mig ta ett konkret exempel: En kompis röker då och då - när jag frågar varför svarar han bara att han njuter av nikotinet och den medföljande kicken. Då jag frågar om han inte får ångest över att förgifta sig säger han att ett långt liv inte har någon mening om med inte fylls med njutningar. Jag tycker i och för sig att vi får i oss nog med gifter utan att man behöver suga i sig cancerframkallande rök - men min uppfattning är ju egentligen oväsentlig.

Det är faktiskt en väldigt intressant frågeställning. Inget vi gör är ju 100% ofarligt - faktum är att livet innebär att man sakta förgiftas till döds. (Jag har läst att i en perfekt ren värld skulle livslängden vara enormt mycket längre om inte evig.).

Förresten, ni rökare - jag vet inte om ni har någon aning om hur vedervärdigt äckligt cigarettrök luktar. Jag ser hellre att folk sitter och pruttar bredvid mig än att jag skall behöva sitta bredvid en rökare...

verkar som ett nästintill dödsdömt projekt. Jag träffade en före detta restauranganställd som har jobbat i "branschen" i 25 år - och han berättade att varje restaurang eller butik som kan redovisa en god vinst kommer att utsättas för "påtryckningar" från organiserad brottslighet. Tydligen betalar kedjor som H&M enorma summor till utpressare. Åh, vad skulle man inte ge för att få se objektiv och välgrundad statistik på hur många av alla göteborgs välmående restauranger och butiker som har blivit kontaktade av dylika grupper.

Fasen också, jag hade ju velat starta upp ett bokcafé på gamla dar.