Stagnelius

Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna utgör den borgerliga koalitionen Allians för Sverige. Läste ni? Moderaterna som har sina rötter i Liberalkonservatism (med dess traditionsbudna respekt och vurm för religion) och Kristdemokraterna (!!!), utgör en majoritet i den partikonstellation som styr Sverige. Ett land med 80% ateister och 10% agnostiker styrs alltså av en grupp som till stor del har sin filosofiska grund och sin livsuppfattning styrd av kyrkans dogmer. För mig är det här ganska otroligt.

Jag lever efter uppfattningen att vi får ett liv - inget mer. (I vilket fall som helst finns det inga bevis för det). Det vill säga att jag reagerar på information på ett helt annat sätt än någon som tror sig ha det här livet som en "prövoperiod" för nästa. Min första prioritet är att njuta av livet - en religiös har däremot prioriteten att nå himlen. Förstår ni? Att leva för nästa liv innebär ju att man helt enkelt inte anser detta liv vara särskilt mycket värt - man blir helt enkelt blasé inför livet och mänskliga rättigheter.

En rättighet som jag anser mig inneha är rätten att inte låta arbetet bli ett självändamål. Läs här! Jag respekterar mig själv och min omgivning för mycket för att ens yppa tanken om att liv och arbete är samma sak.

Det kommer aldrig att förvåna mig hur så många kan falla för högerns retorik om att arbete och frihet är samma sak. Det måste komma från någon som antligen är deprimerad eller från någon som är religiös och anser sig leva för nästa liv.

Jag har alltid undrat varför så många svenskar har sådana problem med människor som jag - d.v.s. människor som inte är lutherska perfektionister. Mitt mål i livet är att vara lycklig - medans målet för de flesta andra verkar vara att "inte göra fel".

Hur dåligt självförtroende har man inte om man oroar sig för att saker skall bli fel hela tiden? (Och i förlägningen ändrar hela sin livsstil för att undvika fel.) Speciellt i arbetslivet träffar man ofta på människor som planerar de mest oväsentliga saker in i minsta detalj bara för att minimera risken att göra fel och de tenderar att ha åsikter (oftast negativa) om allt och alla.

Stackars satar...

Ekvationen är ganska enkel: Du har en mängd energi, x, som du kan förbruka under en dag. Väljer du att lägga 0,9x på oro, onödiga krav, perfektionism och planering blir det bara 0,1x kvar till att fantisera, njuta och bara vara.

Ok, jag har läst några av hans böcker - min favorit är nog Langoljärerna - men vad, ur hans gigantiska produktion, är egentligen värt att läsa?

Langoljärerna har en känsla av omen som gör den fruktansvärt bra och "IT" har kontrasten mellan barndomsidyll och ond bråd död.

Men vilka andra böcker hör till höjdpunkterna av hans produktion?

Pestens Tid? (Som jag faktiskt inte har sett som TV-serie)
Salems Lot?

Just nu skulle jag vilja åka tåg genom europas huvudstäder under 2-3 veckors tid, samtidigt som man förbokar hotell med 1-2 dagars uppehåll vid varje "stopp". Köpenhamn, Berlin, Salzburg, Budapest, Rom, Paris, Barcelona, Amsterdam och sedan hem:)

Fast, då hade man ju missat London - min favorit.

Nå, väl. Jag trivs bättre med tåg än med flyg så länge man har coupé, bredband och restaurangvagn. Det borde inte vara omöjligt att fixa.

Alternativt kan ju vara att åka tåg till Toscana och sedan äta sig igenom alla lokala delikateser i den delen av Italien.

Italien: I mitt tycke tillverkas de allra bästa skjortorna här. Alla skjort-fetischister svär vid Borrellis skjortor som tillverkas för hand med silkestrådar, dubbla förstärkta sömmar och knappar av äkta pärlemor. Det sägs att skjortorna tillverkas i hemmet av gamla damer som på traditionellt sätt hyr ut sina tjänster till skjortmakaren - som sedan plockar upp skjortorna och tvättar dom en extra gång innan dom körs ut till affären. Förutom Borrelli måste man också nämna Barba (Luciano Barbera), Etro, Gucci och Attolini.

Gucci och Etro är de mest spännande designerhusen i Italien. Båda producerar mode som är på gränsen till att vara fult, passé eller chockerande, men oftast lyckas de blanda gammalt och nytt på ett sätt som höjer plagget över summan av sina delar. Gucci riktar sig till ungdomen i karriären, medans Etro med sina banbrytande och våghalsiga mönster har siktat in sig på bohemen/konstnären.

Dolce & Gabbana har en mainline som heter just Dolce & Gabbana och dessutom en mer ungdomlig och lite mindre exklusiv line som heter D&G. D&G är i mitt tycke rent skräp för människor som inte förstår mode men som uppskattar att synas i kläder med stora läbbiga märkestryck.

USA: I USA tillverkar Brooks Brothers, Hickey Freeman och Oxxford Clothing nästan uteslutande plagg för den medelålders företagsledaren. Brooks Brothers och Hickey Freeman köper mycket tyger av italienska tygproducenten Loro Piana, som tillsammans med Ermenegildo Zegna troligen är världens främsta textilfabriker. I mitt tycke är dock Loro Piana helt outstanding - deras tyger gör konst av textil. Oxxford rankas dock högre av nästan alla. Jag har tyvärr inget plagg av Oxxford så jag kan inte jämföra med Hickey och BB, men det sägs att Oxxford gör kostymer, "of the rack", med mer handarbete och detaljer än någon annan. De matchar nästan Savile Row's bästa skräddare i det avseendet. Tillsammans med Kiton och Brioni är en kostym från Oxxford tydligen något av det bästa du kan uppleva.

Min personliga uppfattning är att Hickey Freeman gör djäkligt bra kostymer, ibland nästan i klass med Savile Row, men då måste man leta i deras mainline Hickey Freeman Bespoke. Brooks Brothers gör bra och slitstarka kläder i god kvalitet, och ibland har de även riktigt snygga modeller. Ytterrockar av kashmir, kamelhår och tweed är vanliga i USA, men de lyckas sällan med helheten på samma sätt som engelsmännen gör - trots sina god kvalitetsval.

Forts. Följer.

I min värld finns det ett antal saker som särskiljer länders klädkultur och vad dom är duktiga på att tillverka.
Kom ihåg att nedanstående information inte är objektiv - den är i allra högsta grad en personlig uppfattning. Min personliga uppfattning.

England: Jag är inte överimponerad av dussinkostymerna i medeltungt till tungt tyg som hävs ut för att maximera exponerandet av varumärket Savile Row. Det finns några kostymtillverkare (typ Anderson & Sheppard) som tillverkar världens finaste skräddarsydda kostymer - men precis som överallt annars där det finns ett anseende att bygga sin marknad på så kommer många att försöka åka snålskjuts, utan att ha kvalitetstänkandet och materialkunnandet som krävs för att bli framgångsrik. 

  Däremot är jag en stor fan av engelska överrockar av yppersta kvalitet. (Speciellt William Hunt, Gieves&Hawkes och Richard James/Kilgour). På något sätt lyckas engelsmännen att göra rockar av tunga fibrer (typ kashmir, mohair och ull) alldeles utomordentligt lättburna, otroligt snygga - men ändå med överlägsen livslängd.

  Jag antar att Englands klimat har påverkat deras klädkultur ganska ordentligt, för lika duktiga som dom är på överrockar - lika duktiga är dom på skor. Antagligen är det det eviga regnets fel som gör att det yttre klädlagret har givits sådan uppmärksamhet hos vår kära viktorianska granne. Skotypen Brogue kan ungefär liknas vid en kostymsko med snirkligt utformad front och många svär vid engelska skor som kan hålla för dagligt bruk i decennier samtidigt som de är klassiskt eleganta. 

  I det gråa och konservativa England har Ozwald Boateng slagit ner som en bomb med sina färgglada och chockerande blandningar av färger och mönster. Det traditionella Engelska har givits den färgklick som den faktiskt behövde för att överleva. För er som funderar på plagg från Boateng måste jag dock höja ett varningens finger och säga att hans kollektion O-Z inte håller särskilt hög kvalitetsklass - däremot är toppkollektionen, Ozwald Boateng Bespoke Couture, ett säkert kort på alla vis.

Italien: Så kommer vi då till de sommarlätta och slimmade kostymerna och skjortornas land. (Vilken mening!).

Om du någon skall investera i en kostym för att se ung och modern ut, är Italien det land du skall börja leta i. Där England och USA tillverkar konformistiska och traditionella kostymer av superb kvalitet - men med en tydlig målgrupp placerad vid ledarborden på stora företag - tillverkar Italien kostymer där målgruppen är unga män med viljan att "sticka ut" lite. Kostymtillverkare som kan rekommenderas är Sartoria Partenopea, Sartoria Bogligoli, Kiton, Brioni och Zegna. Inriktningen hos Brioni och Zegna är dock lite mer styrd mot den medelålders företagsledaren. Även Belvest och Borrelli måste nämnas här - fast den senare är relativt ny inom kostymer.

Forts följer.

Kvällsljus blöder över
vulkanstensöknen.
Sidenlätta moln kläs i
rosa av den nordafrikanska
aftonrodnaden.
Palm och hibiskus står
i jord svartare
än ebenholts.
En tysk köpman sover
vid poolkanten.
Hans bröst är sedan länge
bränt bortom all räddning
och hans snarkningar dämpas
av en solhatt med texten:
"Heinrich's Hooch! Alcoholic
Orange Drink - 5,4% Alc!"

Det doftar av oasens enorma
blomsterrikedom och det
oändliga havets kalla mörker.
Ljumma västanvinder driver
över landet som andas
i takt med tidvattnet.
Som ett svepningslinne
täcker den fuktiga luften varje
kvadratmillimeter av min kropp.

Idag har jag doppat min fot i
havet och stått
på toppen av en vulkan.
Jag visste inte om min räddning
låg i framtiden eller om
den var dold i det förgätnas dunkel -
och jag brydde mig inte heller.
Från och med nu skall jag inte
tänka - bara leva.