Fun in the Sun
Finally we topped the hill and saw a marvellous view. It was worth the pain. On the way down we walked/slid down a smaller canyon filled with white sand. It had probably been carved out of the rock by lava. When we reached the beach we threw off our clothes and dove into the ocean. We saw some fish but we scared them away - unintentionally.
After the swim we walked barefoot along the beach back to the hotel. Now we're going down to the grill for some charred meat and a couple of San Miguels.
Saturday
Not much to report.
25 degrees centigrade, cloudless skies from 11.00 am and we have walked 8 kilometers today - fortunately I used sunblock and a baseball cap.
The wierd thing is that my arms, my legs and my stomach have grown whiter since we got here - but the rest of me is as red as a christmas rose. Wierd...
Can you be a partial albino?
Fuerteventura has funny birds
Eftersom vi inte har tillgang till det svenska alfabetet kommer det har inlagget skrivas pa engelska.
Fuerteventura Day 3:
Today we have walked from Melia Gorriones to Costa Calma along the waterline. It was a truly beautiful experience seeing the contrast between the fertile moist shoreline and the dark and arid desert landscape lying just a hundred meters in land.
We stopped at a small snackbar for an "Agua con gas" and then we went home. We had both forgotten to put on sunblock and since the sun started to shine through the clouds we decided it was best to return to the hotel.
When we got "home" we swam in the pool and relaxed in the shade with books and crosswords puzzles. We had a beautiful day - until a bird took a dump on A. That was....interesting. I still feel the need to giggle...
After the bird we lost interest in the pool area and went up to our room to see if the toilet had been fixed. (Someone had taken a dump there too - quite a large one. Too large for a spanish toilet it seemed...). Since it hadn`t we decided to take a walk.
We marched/climbed/jogged up a mountain (Yes, our legs ache right now...) and the view from above was spectacular. I can`t wait to get home and print the photos we took from there.
Ok....time for food.
Over and out.
Hugs - A and A
Okenlandskap, havsbris och fantastiska tradgardar...
Ahh, livet ar harligt.
Fuerteventura here we come...
Jag lovar!!!!!
Brittany Murphy död..
Mina tankar går till henne familj. Det känns underligt eftersom hon är några år yngre än mig.
Death Row (Sjuk i Sverige)
och infomerades om tagandet av sista klivet.
-"Din skuld är för stor för kapitalismstaten
och din dom blir en smutsig kanyl", sa prelaten.
-"Även här har indragningar skett som besparing,
men rika smyger undan med avsiktsförklaring."
-"Ditt brott var att födas i fel land till fel klass
din död blir ingen resa till nån himmelsk parnass."
-"Ditt kavader skall malas till rikemans hundmat
och glömd skall du vara, då du föddes till hat."
-"Hatad av landet som dig lovat att bära
till framgångens höjder och gränslös ära."
Jag svarade helt utan bitterhet i rösten:
-"Det passar mig bra att dö så här mitt på hösten."
-"Jag älskade aldrig detta dödliga hägn
låt mig smälta till intet i regn."
-"På en ödslig strand i kvällningens sol
kanske min död drar Sverige till domstol."
Icke-existens
Jag går i gränslandets dimdrömmar.
Liv. Död. Hopp om själens varande.
Anorektiska ljusstrimmor klär kullar i nattdagg.
Våta fotsulor beträder en kullerstensgång.
Sju blyglasfönster ler mot mig.
Kyrkmun. Slagdörr i bronsklädd ek.
Jag har funnit tro - men endast otro.
Mitt inre auktioneras till högstbjudande.
Ett efterliv önskas. Som människa.
Finns det ett rödare vin än nattvardens?
Ett som smakar blod? Nattvålnad.
Finns det en sprödare existens än
vetenskapens?
Är allting ändligt? Även jag?
Cynismpiller
(Ja, jag vet att det är old news - men
jag är gammal...)
Hur kan man ens tänka tanken? Finns
det något mindre julaktigt än Anna Anka?
Detta under av ytlighet och idioti
ger mig ungefär lika mycket genuina julkänslor
som Hitler.
Det värsta är att många säkerligen kommer
titta på henne. Ytterligare en spik slagen
i kistan innehållande företroendet
för mina medmänniskor och ledningen
på TV3. Vilken otrolig cynism!
Personlighetsanalysen är ju otroligt enkel:
Anna (adoptivbarn) saknade omtanke och kärlek som
barn och försöker nu ersätta självkänsla med
uppmärksamhet.
*Host* Mediah*ra *host*
Sometimes in the deepest night
I feel I have the second sight.
Spirits walk beside me then
the ghosts of dark and broken men.
It's all elusive mist it seems;
shade of shades and dream of dreams.
Reality wears broken seams.
Sometimes raging worlds collide
in planetary genocide.
Like the fluttering bluebird wing
existence is a fragile thing.
When comes the time of listless doom?
During daylight or in gloom?
In winters dark or summers bloom?
Sometimes rays of sunlight glint
and worlds beyond unveil to hint
at green meadows sweet and bright
where dead meet living in the night.
Fear not the darkness nor the sea.
Death is mere transendency.
In dreams our missed ones we will see.
Beorningar - samlen eder!
efter att ha tillbringat halva dagen på en imaginär
strand någonstans i medelhavet.
Jag tog av mig den och skakade ur all sand - ja, även
imaginära stränder har sand.
Runt mina fötter samlades en hög med allra vitaste
kristallsand. Jag böjde mig ner och skrev mitt namn
med pekfingret i sanden. Jag visste inte varför
jag gjorde det - det var en ren och skär intuition.
Genom den enkla rörelsen att skriva mitt namn i
sanden gavs jag, för en kortare stund, förmågan att
se nutid och framtid för alla andra
människor med mitt namn.
En namne bodde i Flen, var 32 år och försökte
efterlikna Kurt Cobain i allt - han lyckades dock
bara med håret. Varje dag efter jobbet åkte
han till kvarterskrogen och uppträdde för 2 öl
och middag. Det var sällan som någon återkom
till en andra spelning. Hans två barn som bodde
hos honom varannan helg hade som överens-
kommelse med sin far att "barnhelger"
skulle vara fria från Nirvana. I utbyte spelade
de inte World of Warcraft. Fattig på allt utom
omtanke, kärlek och glädje skulle han dö vid 112
års ålder - med tretton barnbarn och fyra barnbarnsbarn
samlade vid ceremonin - som självklart avslutades med
Smells like teen spirit.
En annan var 58 år och levde halva året på Spanska
solkusten och andra halvan i Österlen. Hans hette Von
Ghunstling och hans släkt hade varit adlig
i århundraden. Varje morgon tog han en
rask promenad över ägorna och om
han var i Sverige passade han på att titta till smuggel-
gömmorna på sin tomt. Som ansvarig importör för
ryska maffian hade han ett tungt ok att bära, men å
andra sidan behövde han inte jobba. Hans fru Cizzi var 24
och tillbringade dagarna på gymmet i famnen på sin
instruktör. Von Ghunstling skulle dö om bara ett halvår
efter en massiv hjärtattack under morgonpromenaden.
Hans jakthund var ende sörjande.
Min tredje namne var inlåst på mentalsjukhus efter att
ha gått in i väggen och börjat hallucinera om spindlar
på jobbet. Han hade varit framgångsrik säljledare på
The Phonehouse, men pressen hade vart för stor. Som
blott 26-åring låg han nu kraftigt medicinerad bakom
lås och bom efter tre självmordsförsök. Hans största
passion i livet hade varit FC Barcelona och Ibra - han hade
rest 4 gånger till Spanien, men tyvärr aldrig fått se
Z spela. Han samlade också på frimärken och hade
en viss fäbless för att klä sig i kvinnokläder. Hans kropp
skulle dö 2084, men hans inre tog farväl redan
2012. Omärkt grav i en sandöken blev hans lott.
Jag reste mig sakta upp från badrumsgolvet och gick
till frysen för att plocka ut två kanelbullar som min
mormor hade bakat. In bulle veritas.
Gnural?
Jag blir tokig!
Fraffe hos Klabbe
någonstans vid Irkutsk. Eller Viared. TV5 utlöste
en tävling där vinnaren skulle få vara med i
Anna Ankas julshow. Kravet var att man skulle
finna stjärnan (eller nedslagsplatsen) och sedan
sätta upp en flagga med TV5's emblem i
direktsändning.
Jag tog min cp-moppe och åkte iväg på motorvägen
i 12 km/h. Jag hoppades verkligen att stjärnan
skulle finnas i Viared. I den här farten skulle jag kanske
kunna bli en deltagare i nästa års julshow om nedslagplatsen
var i norra ryssland. Nå, jag stannade vid varje
Rasta (hela 13 st för jag åkte via Mölletofta), för att
få min dagliga portion av neuralkryptika i form
av E512 och E12. (Demensgenererande transfetter
och virala passiverare.)
När jag passerade Ödeshög på väg norrut kände jag
att jag hade trängande behov. Jag behövde frystorkat
kaffe. Helst en liter blandat med lite mjölk. (Jag kallar det
Fraffe, för som alla vet är ju Mjaffe en kaffe med mjölk.)
Jag svängde in till Klas Ingesson och tog med mig
hans post på vägen till hans ytterdörr. Tydligen prenumererade
han på QX. Wierd.
Jag och Klabbe drack Fraffe och käkade kärleksmums, men
i övrigt var träffen helt oskyldig. Vi pratade om
VM -94 och han berättade att Brolin tydligen hade
börjat hetsäta redan då. Sjutton tallrikar Pasta Allfreddo
med vitlök var standardfrukosten. Nåja, han drack
i alla fall inte vin. Då.
Vid kvällningen tackade jag Klabbe, satte på mig mina glaösgon och
fortsatte mot Viared. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av
att en älg stod framför mig. Jag hypnotiserade den och
sågade av dess horn, då det ansågs som potenshöjande
medel i Bayern. Priset kunde uppgå till 1000 kr/par på ebay.
Jag lämnade älgen mitt i vägen med en påse Ahlgrens bilar
som tack.
Forts följer.
Själaljus - Ett självkritiskt samhälle
En själens dimlykta, ett eteriskt andeljus
som gav världen hopp och ledning. Jag vet,
för jag såg det ibland när jag var liten.
Det kallades Soldaritet och var ett mål som
gav värdighet åt givare och mottagare i en värld
där alla har lika värde, men inte är födda med
samma förutsättningar. Varken fysiska medel
eller mentala förmågor.
Det gav fritt ur hjärtat till krigsoffer, underdogs
och mindre bemedlade. Det var en dröm om
en samhällsfamilj där framgång stavades
tilltro, ärlighet och empati - och där man
kunde slippa se Berlusconis, Reinfeldts och
Hägglunds säga en sak, men egentligen mena
någonting helt annat. Det finns ingenting som så
rånar människor på hopp och tillit som att se
politiker utan samhällsansvar.
Precis som en människa med god självkänsla
kan vara ärlig mot sig själv och andra - och vågar
ge sig in i strider för saker den tror på, utan att
behöva undertrycka sina uppfattningar för att
den lägger för stor vikt vid hur den uppfattas av andra,
precis så måste också ett samhälle styras av
människor med principer och självkänsla.
Vi behöver ledare som faktiskt är ledare - inte
opportunister. Det handlar om att bygga in samhällsansvar
i folksjälen igen (Gud, va 60-tal det lät...) och då
måste man börja med att ge oss ledare med mod att
vara obekväma. Det desillusionerade samhället av
idag är resultatet av många års sinnesslött överlämnande
av vår rösträtt, vårt engagemang och vår passion till
en styrande massa av mediababianer som hellre
gästar "Kvällsöppet" än arbetar med att formulera
och klargöra sina tankar och visioner till de röstande.
Det måste ske en förändring nu.
Bunden vid bäcken
Döden och jag hade stämt
möte vid en liten bäck mitt
i de dalsländska skogarna.
Mina händer var som prinskorvar
eftersom jag led av hjärtsvikt
och "Den Bleke chauffören"
hade länge väntat på att få placera mig
på ett säte i sin buss. Döden har
också blivit tvungen att nyttja alla de
resurser dagens teknik kan
tillhandahålla. Hans gamla häst
och hans läckande eka
är numera utställda på
nationalmuséet. Se DN - artikel 12:51.
Jag tog ett steg i taget och närmade mig vid
kvällningen platsen för vårt möte.
Över bäcken surrade det miljontals
mygg, mängder av knott och två Boeing 747.
Antagligen hade en arabisk oljeschejk också
blivit kallad. Jag undrade om han fick Frequent
Flyer Miles. Det hade ju vart den yppersta ironin.
Jag gick ner mot bäckastranden och såg näcken
sittandes där, sörjandes Stagnelii fakta - aldrig
skulle han någonsin bli guds varelse och detsamma
gällde mig. En gång hade jag läst Kalle Ankas pocket
i predikstolen - ett straff som endast var helvetets
flammor värdigt.
Jag nynnade på Sagostundens intro från 1979 och
önskade att jag också hade en resväska man kunde
använda för att resa till sagans land. Jag somnade in.
Förresten...
På skrivarkursen säger dom att
Jag har letat som fasen, men jag har inga spärrar. Det gör det ganska
jobbigt för mig att umgås med gamla tanter och känsliga människor.
Det innebär också att jag ganska ofta gör bort mig - men det gör inget
för jag får kall öl och god mat varje helg.
Nå, för att alla skall veta det, så är jag inte på något sätt allvarlig i
de flesta inlägg på den här bloggen. Jag är till naturen ganska sällan
allvarlig. Det är ganska skönt. Jag är dessutom ganska dålig på att planera
och tar oftast dagen som den kommer. Det är också ganska skönt.
Det kan däremot vara jobbigt i arbetslivet - men hur jag än vrider
och vänder på det så kvarstår faktumet att riktigt
levande är man bara när man är ledig. Så det som är problem
i arbetslivet må vara hänt om det är en del av livsnjutardelen av livet.
Vi studsar ju trots allt runt i universum med solens dragningskraft som
enda säkerhetsbälte.
Rymdballong
med två killar från Svartmossen
och en pälsklädd ryska.
Jag dör en sekund mellan varje
andetag och då brukar jag passa
på att söka mig iväg på en evighetslång
fantasiresa - och varken jag eller
mina medpassagerare hade någonsin
smakat OLW-chips med smak av bearnaise
och sour cream.
Vi startade i kumla där byggvaruhusen
ligger tätare än lopporna på en otvättad
jycke. Någon berättade för mig att
man kunde delta i deras världsberömda
andelsspel på V65, men eftersom jag är
dyskalkylier brukar jag aldrig våga chansa.
Dessutom finns det en anlednig till varför
det ligger en sluten anstalt i Kumla. Lita
aldrig på någon som är i behov av tillsyn
under säkerhetsklass A.
Efter starten började vi kasta ut lite ballast
i form av Basshunter, Systrarna Graaf
och Mongo Rimér - och efter varje släpp
fick vi en kraftig rekyl då hastigheten
ändrade sig i enlighet med fysikens lagar:
E(tt mindre pucko) = mc2. Ni må tycka att
jag är psykopat som så enkelt kan skämta
om att använda människoliv som min ballast -
men jag slog faktikt i stortån i en tröskel igår.
Forts. kommer (kanske...)
Vi läste böcker..
lya i västra Göteborg. De röda
kakelplattorna i köket hade tillverkats
av barn som aldrig någonsin
hade ätit annat än kallt ris.
Deras sönderskrapade händer
hade hållit i de plattor som
jag varje kväll torkade rent från
fettfläckar innehållande mer
näring än vad de fick i sig
på en månad.
Vi läste böcker i en säng
av oljad ek som kostade
mer än maten under ett år
för den familj som hade
brutit ryggen för att jag
skulle sova gott. Lacken
som gav den dess lyster
skänkte en gåva av torrsprickor
och dna-förändringar till deras
yngste son. Han skulle aldrig
få egna barn.
Vi läste böcker som bundits
av barnablod och lyssnade till
politiker som spelade på svenska
folkets rädslor genom att intala
dom att sänkta skatter, arbetsrätt
och längre arbetsdagar var enda
sättet att göra Sverige rikt igen.
Jag var tvungen att springa till
toaletten och kräkas ut äcklet
för den blåa politikern som jag visste
inte hade tankar på annat
än massage, bostadsrätter,
skattesänkningar, aktier och att behålla
makten genom populism.
De glömda skulle förbli glömda,
och jag visste att jag egentligen
vara en lika god kålsupare.
Neuros över fjärden
Jag stannade upp och tittade ledsamt ner
mot min hand. Med munnen full av sörjigt
tandkrämsvatten bad jag min tandborste
om ursäkt för att jag var tvungen att göra mig
av med den. -" Du har helt enkelt inte vad som krävs längre.
Dina borst är alldeles för mjuka och spretiga.", förklarade jag.
Det kan ha varit min inbillning, men jag tyckte mig se att
borsten nickade förstående. Jag sköljde munnen och gick
högtidligt mot återvinningslådan märkt "Plastavfall", jag lade
ned borsten och nynnade försiktigt på Fredmans epistel nummer
81. Jag torkade mina ögon med baksidan av handen och
klappade försiktigt en av mina känsligare osthyvlar på ryggen.
-"Ja, visst är det jobbigt när man blir tvungen att göra sig av med någon?
Det tar alltid sådan kraft för mig. Jag förstår inte hur andra gör.".
Osthyveln svarade inte. Jag upplevde det som extremt ohövligt och
stirrade därför på den en bra stund. Inget svar.
Med viss uppgivenhet gick jag ut i tamburen och inledde en konversation med min mest förstående kashmirblazer från Borrelli. Inte heller där fick jag något svar men jag intalade mig att värmen från dess omslutning fick ersätta verbal kommunikation. Det var ju trots allt så att vi båda hade förlorat en god
vän nyligen.
Jag funderade en stund på om jag skulle ta ut min dammsugare på en promenad idag. De sista gångerna vi hade varit ute hade den inte gjort av sig överhuvudtaget. Om den inte började ta chansen på våra promenader skulle jag bli tvungen att ta den till veterinären - jag vill ju inte att den skulle bli förstoppad.
Jag klädde av mig naken och knöt min allra finaste slips runt snoppen. Windsor-style. Jag ville ju vara fin till min arbetsintervju kl 11.00
