Om Artificiell Intelligens och varför Filosofin är viktig.
Det grundläggande konceptet som alla förgrundsgestalter inom AI accepterar är att Stark AI är en möjlighet - och de flesta filosofer är av samma åsikt. Med stark AI menar jag här att man kan återskapa intelligens - och inte bara något som imiterar intelligens genom komplicerade väldefinierade instruktioner - genom programmering.
Vad som skiljer AI-förespråkare och filosofer åt - är att Filosoferna anser sig ha lagt fram starka argument mot att det går att skapa AI via det vi idag kallar programmering - nämligen binär algoritmisk manipulation av symboler. Det finns mycket starka argument mot att en binär algoritm aldrig kan förstå någonting - se till exempel Kinesiska Rummet. Förgrundgestalterna inom AI är dock generellt sett också anhängare av funktionalism och beteendevetenskaperna - där man av tradition romantiserar datorers kraft utan eftertanke - och är därför starkt kulturellt betingade att tänka på hjärnan som en köttdator. Science Fiction i all ära men åsikter som att man skall kunna förvänta sig att datorers processorkapacitet snart skall nå en "Kritisk Massa" ur vilken AI självmant kommer uppstå är så dumma att man häpnar.
Redan tidiga filosofer som Kant och Leibniz har mer att säga om medvetandet än nästan alla AI-anhängare av idag. Och som de flesta AI-anhängare så anser sig dagens forskare inom området inte ha något behov av filosofi. Ett exempel är hur Hubert Dreyfus anställdes av RAND Corporation som konsult inom AI och där argumenterade för att man inte kan skapa Artificiell Intelligens utan att skapa robotar som också på något sätt befinner sig i världen, har en jag-känsla och kan lära sig. Detta skedde redan 1965 och runt år 2000 gick flertalet av hans gamla antagonister ut med en formell ursäkt och slutade med att försöka skapa AI och gick istället över till att skapa robotar.
Daniel Dennett är ett praktexemplar av den typen av AI-anhängare jag pratar om här ovan. Daniel, härefter kallad DD, är en reduktionistisk materialist som anser att medvetandet är en illusion, att qualia är en illusion - ja, i stort sett allting som inte är en algoritm - är en illusion. Han har uttalat sig om att bäbisar och djur inte är medvetna och har tillbringat år med att skapa en COG - en humanoid, en robot som skall likna en människa - utan att ens anse att människor kan ha subjektiva upplevelser. Men det mest talande är att han har skapat uttrycket "Intuition pump" (aka. en Intuitionspump) för att bemöta alla argument som han inte kan argumentera mot. Intuitionspumpen är fingerfärdighet på filosofisk nivå - men istället för att gömma en sedel i handflatan som magikern, lyckas han vända på det faktum att han inte har något motargument genom att bemöta det med illa dolt förakt och osäkerhet. Dessutom uttalar han sig, trots att han är en filosof, om att filosofin är död, att religion är död och att teologi är död - men han kan aldrig argumentera kring sina antaganden.
Eliminativism och Reduktionism ur en neutral synvinkel.
Många av de allra mest framträdande vetenskapsmännen och filosoferna av idag är anhängare av någon form av reduktionism. Det är ur denna sociala bakgrund av reduktionism som man skall förstå exempelvis fenomenet med de Nya Ateisterna (Dawkins, Dennett, Harris och HItchens) och även vissa moderna termer inom psykologi som Kognitiv Neurologi och liknade förklaringsmodeller.
Efter att ha läst Antonio Damasio's Descartes Misstag började jag fundera över de grundläggande filosofiska påståenden som han, om än omedvetet, förskastar respektive stöder. Exempelvis problemet med Intentionalitet. Intentionalitet är våra tankars innehåll eller dess riktning mot något objekt. Ur en reduktionistisk synvinkel är det ofantligt svårt att förstå hur neuroner som avlossar elektriska laddningar i en viss frekvens kan ha ett innehåll. Är min tanke "Idag är det varmt i Sahara" sjutton neuronkluster som avfyrar laddningar i ett visst mönster? Ok, det kanske stämmer - men man är idag inte i närheten av att visa det - och det är inte bara anti-intuitivt, det är en fråga om möjlighet och omöjlighet.
Vi kan intuitivt känna att färgen röd är svårt att förstå som vår hjärnas tolkning av ljusreflektioner inom en viss våglängd - men ändå verkar det vara det röd är. Alltså är det anti-intuitivt, men inte omöjligt. Däremot känns det verkligen anti-intuitivt att säga att färgen röd är en båt. En båt och färgen röd är helt enkelt inte samma typ av objekt att de skall kunna vara identiska. På samma sätt upplever jag känslan mellan neuronkluster och intentionalitet - de verkar helt enkelt inte vara av samma typ. Reduktionister säger oftast att intentionalitet antingen inte finns eller är en illusion. Och det räcker liksom inte. Man kan inte vara reduktionist om man inte har bättre argumenterade svar än "det är en illusion". Det är slöfockens svar på frågor han inte mäktar med att fundera över.
På samma sätt upplever jag problemet med Kvalia. Kvalia är den subjektiva upplevelsen av våra känslor. (Subjektiva upplevelser leder ju oss till frågan om Jagets existens - som i sig är ännu ett problem för reduktionister). Hur kan en klump materia som jag ha en upplevelse av någonting? Vad är dess evolutionspremiss - alltså av vilken darwinistisk fördel har vi fått jagkänslan, subjektivitet och intentionalitet? Reduktionistens svar är återigen att inget av det existerar ontologiskt - och det måhända är korrekt - men man måste ha vettiga argument för sina åsikter. Det räcker inte att åberopa illusionsargumentet som en kristen som stoppar all konversation med att åkalla Gud.
Ju mer man funderar över de metafysiska frågorna och ju mer man absorberar lärdom från de stora tänkarna (ex. Leibniz och Kant) ju mer märker man hur otroligt vilse vetenskapen blir utan filosofin. (Nu passar det ju på att påpeka hur meningslöst filosofi ter sig för alla reduktionister). Utan filosofin vet inte vetenskapen vad den skall lägga sin kraft på. Filosofin är för naturvetenskapen vad den kreative företagsledaren är för den anställde. Vision, målbild och inritkning ligger inte inom naturvetenskapens gränser - för naturvetenskapen kan inte betrakta sig själv.
Behaviorism, "Computationalism" och Neuro-Kognitiv lära.
Du kan aldrig tvivla på att du är medveten. Du kan tvivla på om det du upplever är sant (d.v.s. att du upplever en illusion), du kan tveka på huruvida du har en fri vilja och du kan tvivla på dina minnen. Du kan dock aldrig ifrågasätta om du är medveten - för om du har en illusion av att du är medveten så är illusionen medvetande. Du kan aldrig ifrågasätta din subjektiva upplevelse - även om du kan ifrågasätta det sätt på vilket medvetandet representerar saker eller dess innehåll.
Det rådande paradigmet inom psykologi, neurologi, naturvetenskaperna och, till viss mån, filosofi är att medvetandet är en illusion. Ur denna mycket anti-intuitiva syn - som jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig - har skolor som Behaviorism, "Computationalism" (beräkningsmodell av medvetandet) och den Kognitiva Psykologin uppstått.
Vad har de gemensamt? Jo, de försöker alla förstå medvetandet ur tredje person med dagens bristfälliga vetenskap och de flesta vetenskapsmän av idag tillhör någon av dessa skolor.
Om ni följer den här bloggen kan ni se vad jag tidigare har skrivit om John Searle och hans argument Det Kinesiska Rummet och jag har också själv försökt påpeka hur otroligt ologiskt det verkar att Google Translate till viss grad är medveten - vilket alla computationalister måste erkänna? Om Google Translate lyckas översätta Anna älskar Anders perfekt till engelska så måste väl det då ha ett form av medvetande? Om än ett begränsat sådant?
Det rådande paradigmet inom psykologi, neurologi, naturvetenskaperna och, till viss mån, filosofi är att medvetandet är en illusion. Ur denna mycket anti-intuitiva syn - som jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig - har skolor som Behaviorism, "Computationalism" (beräkningsmodell av medvetandet) och den Kognitiva Psykologin uppstått.
Vad har de gemensamt? Jo, de försöker alla förstå medvetandet ur tredje person med dagens bristfälliga vetenskap och de flesta vetenskapsmän av idag tillhör någon av dessa skolor.
Computationalismen säger att tankar bara är beräkningar. Om en dator är en formell symbolmanipulatör (med formell menar jag att typen av symbol är oväsentlig för den bär ingen mening för datorn - de kan lika gärna vara pizzor och öl som nollor och ettor - de är alltså valfria syntaktiska symboler, inte symboler med semantiskt värde.) så borde den kunna uppvisa medvetande. För en beräkning är ju bara algoritmisk manipulation av symboler.
Om ni följer den här bloggen kan ni se vad jag tidigare har skrivit om John Searle och hans argument Det Kinesiska Rummet och jag har också själv försökt påpeka hur otroligt ologiskt det verkar att Google Translate till viss grad är medveten - vilket alla computationalister måste erkänna? Om Google Translate lyckas översätta Anna älskar Anders perfekt till engelska så måste väl det då ha ett form av medvetande? Om än ett begränsat sådant?
Komputationalismens förespråkare, som exempelvis Daniel Dennet, säger att om någonting uppvisar mänskliga medvetande så har det medvetande. (Jag kan inte nog betona hur otroligt det låter för mig att en forskare av Dennetts rykte kan uttrycka sig så.). Men det går ganska enkelt att formulera argument som belyser problemet.
Om vi bortser från våra egna subjektiva upplevelse av poesi, kultur och annat - vilket, när vi talar om subjektiva upplevelser, borde vara nog - så är det nog argumentet om Färgforskaren Mary som bäst beskriver problemet med att betrakta medvetandet ur tredje person.
Mary föddes i ett rum utan fönster, samt en inredning som var utefter gråskalan. Inget i hennes omgivning hade färg. Hon hade tillgång till all information angående färger. En dag släpptes hon ut för att själv kunna se färger utanför sitt rum. Frågorna är: Kunde hon genom att känna till allt som går att veta om färgen röd, verkligen uppleva röd medan hon satt isolerad i det grå rummet? Om hon senare såg rött utanför rummet, vad var isf den nya "kunskap" som möjliggjorde detta?
Problemet med medvetandet har mer än något annat lärt mig att se vetenskapens brister. Jag säger nu inte att man aldrig kommer att kunna konstruera artificiella medvetanden, men det kommer aldrig att gå i en dator. Kanske kommer man bygga maskiner i framtiden som inte är formella symbolmanipulatörer och kalla dom för Datorer - men det är ju inte alls det jag vill debattera.
Metafysiska paradigm - Dualism och Monism.
Metafysik är den filosofiska grenen som behandlar världens grundläggande natur.
Dualisten tror att allting i världen består av det materiella och det mentala. Det vill säga att det finns både en materiell objektiv verklighet och en immateriell sådan. Den imateriella är dock mycket svårare att definiera. Kanske som ande eller mentala energier.
Substansdualisten tror att världen består av materia och ande. Som två åtskilda substanser. De enda filosofer som idag är substansdualister är de med en religiös agenda. Mig veterligen är det bara de som tror på själen som grundläggande substans.
Egenskapsdualisten tror att världen består av två grundläggande olika slag - eller egenskaper. Materia och ande kan inte reduceras till varandra. Problemet med egenskapsdualism är att det leder till Epifenomenalism, alltså uppfattningen att mentala fenomen orsakas av neuronernas aktivitet, men de mentala fenomenen i sig kan inte påverka hjärnan. Man kan säga att epifenomenalisten anser att medvetandet är en overksam biprodukt av hjärnans egentliga verksamhet. Ur denna, mycket anti-intuitiva vy, kommer många andra svåra problem att förbli olösta. Den fria viljan, evolutionen av medvetandet och andra saker försvåras snarare än underlättas av epifenomenalism.
I stark kontrast till Dualisten står Monisten. Monisten tror att världen består i grunden av samma ting eller egenskap.
Dualisten definierades som en som uppfattar världen som bestående av både det materiella och det mentala. Det materiellas förespråkare kallas Fysikalist (Sträng Materialist) och tror att allt i världen kan reduceras till en minsta materiell beståndsdel som vi ännu inte har funnit. Den som istället tror att världen bara är det mentala (ideér) kallas Idealist.
Det finns också en tredje relativt okänd variant av monism som kallas Neutral Monism. Dess förespråkare tror att både det materiella och det mentala kan reduceras till en tredje variant som änuu är okänd. Ibland sägs denna tredje variant vara en typ av energi.
