Stagnelius

Jag älskar astronomiprogram. Teoretisk fysik, som ju är ett ganska svårbegripligt verktyg, är helt enkelt ett instrument för att beskriva vad många förstår instinktivt. Den instinktiva förståelsen kan nog vara minst lika djup som den teoretiska, men den är svår att förmedla eftersom den är just instinktiv. När någon förklarar hur de empiriska bevisen stödjer tesen om att universum inte kommer att sluta i en "Big Crunch" (motsatsen till Big Bang, d.v.s. en oändlig regression), utan att det antagligen kommer att slitas itu av den evigt ökande hastigheten i universums expansion så känner jag mig som ett barn på julafton. Det är en riktig ynnest att få sitta och lyssna på dessa kloka gubbar och gummor som förklarar så att man blir både intresserad och känner sig delaktig. Varför kunde inte mina lärare vara sådana? (Ja ok, Kemi-Gunnar var bra - men han dog ju....).

Det kanske kan tyckas underligt att jag gillar att få vetskap om universums död, men den oändligt långa tid vi talar om gör att det istället känns som en underlig form av tröst. Jag menar, vem kan lida av prestationsångest när man sätter det i relation till eoner och vita dvärgar? Det tycks bara så...futtigt. Jag känner mig istället fylld av förundran över hur enormt stor och hur otroligt mångfasetterad vår dimension är. Samma känsla får jag konstigt nog när jag ser program om saker som inte går att förklara. Jättevågor, gengångare, nostradamus, kristus verkliga existens och saker som berör andevärlden - jag bara älskar det!

Jag vill nu påpeka att jag varken är religiös, tror på spöken eller på Nostradamus Centurier, men mysterier och gåtor är livets nödtorft! Jag älskade att läsa Agatha Christie och Arthur Conan Doyle som liten och jag kan faktiskt erkänna att jag och A*** har kollat på ett antal Miss Marple-avsnitt de senaste dagarna. Edgar Allan Poe, H.P Lovecroft och Robert E. Howard har också en underlig inverkan på mig - den mörka och mystiska stilen i samband med förbjuden magi och/eller uråldriga gudar fascinerar mig som inget annat.  

Och hur gick då midsommar? Jo, diskussionsämnena varierade från zombiesmugglare och spökbåtar till framtida rikedom och hur denna rikedom skulle spenderas. J skulle köpa fläsk och en egen fästning för sin förmögenhet.

Till sillen drack vi minttu av alla saker. Jag har nog aldrig vart med om en mer oortodox smak - och då har jag ändå smakat på en grogg gjord på kaffesump, banan- och apelsinskal, chili, salt och vatten. (Ja, det var lååååååååångt innan Jackass). Kvällens höjdpunkt var dock när vi spelade Absolut Överens och J fick frågan om vad som finns i en tvättstuga. Spelet går ut på att man i lag om två personer skall lyckas pricka in så många saker som möjligt som den andre personen har skrivit på sin lista. För varje gemensamt svar får man alltså ett poäng.

J lyckades med konststycket att varken skriva ner tvättmaskin, torktumlare eller centrifug på sin lista.

Heh...

Som liten älskade jag att upptäcka saker. När jag låg inne för föreberedelse till operation kunde jag smita ifrån min säng på nätterna och upptäcka tunnlarna under sahlgrenska. Min vän, som jag förresten aldrig träffade mer än när vi delade rum på sjukhuset, älskade det nästan lika mycket som mig. Det var något alldeles underbart mystiskt med tomma ekande tunnlar som sluttade i en perfekt lutning. De nätterna vi spenderade i tunnlarna under sahlgrenska har på något sätt etsat sig fast i mitt minne. Jag och min vän kunde åka i timmar där utan att stöta på en enda människa och de enda ljud som hördes var våra skratt och rullstolens hjul mot betonggolvet.

Några år senare var jag och min kusin med mina föräldrar på skidsemester i Norge. Utan någon som helst anledning vaknade jag mitt i natten och smög mig ut till receptionen. Eftersom receptionen var tom tog jag mod till mig och sökte igenom bar, poolområde och gym. Till slut fann jag det! En stor metalldörr - som turligt nog var olåst! Jag öppnade den försiktigt och där bakom fann jag ännu ett virrvarr av tunnlar. Tunnlarna hade doften av ett rum som inte vädrats på väldigt lång tid och de såg lite nedgågna ut. Men de hade också ett betonggolv som man kunde åka på - jag väckte min kusin och med en "lånad" serveringskärra surfade vi i timmar i de unkna tunnlarna.

Jag har också undersökt tunnlarna i Käringberget vid KA4 (och blivit jagad av schäferpatrull) och hittat ett berg i Träslövsläge som var totalt täckt av rosenbuskar. Rosenbuskarna innehöll mängder med gångar och tunnlar som man kunde krypa och gömma sig i. Jag och mina kusiner tillbringade en stor del av ett sommarlov bland dessa buskar, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg var dom låg.

På skidsemestern i Norge förstod jag för första gången att det var skillnad på tjejer och killar. En väldigt brådmogen tjej hängde efter mig när jag fånade mig med att söka efter tunnlar, spela pingis och häva coca-cola. Jag var nog lite rädd för henne för hon såg inte riktigt ut som dom andra tjejerna i min ålder. Hon följde efter mig hela tiden och sista dagen på hotellet sprang hon fram till mig, la armarna om min hals och gav mig min första kyss. Sedan sprang hon gråtandes därifrån och jag fattade inget.

Fast det är ju ungefär som det är idag. Jag fattar fortfarande inte någonting tjejer gör - fast det spelar ju ingen roll...

Idag såg jag en kvinna med en inköpslista gjord i Excel. Det visade sig att hon bokförde alla kvitton i excel för att skapa sig en exakt bild av sina utgifter. Jag kan inte låta bli att förundras över människor som är så ordentliga och målmedvetna - för det måste ju vara någon form av optimering av budgeten, i hopp om att kunna uppnå ett framtida mål, som får en människa att agera sådär.

Jag har alltid imponerats av målmedvetenhet eftersom jag inte besitter någon själv. Jag har startat ofantligt många projekt men aldrig lyckats avsluta något. Vid 15 års ålder hade jag säkert spelat in stick och/eller refräng till 30 låtar på min mixerförstärkare och genom åren har jag fyllt på min skrivarlåda med mängder med olika utdrag och idéer till böcker och manuskript. Jag har skrivit en uppsättning sketcher som jag hade tänkt skicka in till David Letterman och jag har skrivit dikter som aldrig har lästs av någon annan än mig själv. Sen 15 års ålder har jag också fyllt på med låtar i mitt sångkartotek, men knappt gjort klart en enda. Jag har skrivit företagspresentationer och målbeskrivning till en uppsjö olika företag, som jag skall starta "någon gång", och jag har ritat förslag på olika produkter som jag skall lansera i något av mina tilltänkta företag.

Var finner människor styrkan och engagemanget att avsluta projekten? Som den sanna eskapist jag är så finner jag det mer njutbart att planera och att drömma än att realisera saker. Varför är det så? Har jag någon inneboende rädsla som hindrar mig från att göra slag i saker? Eller är det kanske så att den skelögde lille pojken med den blonda kalufsen och det oskyldiga leendet, som spenderade dagarna ensamt begrundandes en myras flykt eller formen på ett konstigt moln, har växt upp till en drömmare av ännu större slag? Kanske är det så att jag är en ganska nöjd snubbe som inte behöver mer än att drömma för att vara tillfredsställd - jag har alltid känt ett starkt släktskap med tjuren Ferdinand.

Jag säger som min onkel "Asson" när han, på sitt sedvanligt galna och kärvänliga manér, kastade upp oss i luften när vi var små:

-"CARAMBA! HONOM SKALL VI HAAAAAA!"

Jo, han/hon katalogiserar, gör listor och försöker skapa ordning i kaos. Monty Python har gjort en briljant sketch om ett äldre tyskt par som hittar hela den tyska regeringen, döda, i sitt vardagsrum. Efter en debatt om huruvida man skall bjuda dom på te eller om man kanske borde varsko regeringen (vilket är lite konstigt med tanke på att dom alla är döda...) så bestämmer man sig för att sortera vänsterpartister längs ena väggen och högernissar längs den andra.  När de sedan kommer på den briljanta, och väldigt tyska, idén att göra en lista och katalogisera de döda så kan man inte annat än gapflabba.

Jag antar att vi alla har olika sätt att hantera döden. Själv lever jag i förnekelse och har bestämt mig för att leva tills jag blir en centiljon år.( Å andra sidan hade jag bestämt mig för att sluta jobba och leva på min förmögenhet vid 30 och det hände ju inte...). Andra har religionens löfte om liv efter döden som en väg ut ur grubblerier som skulle göra att man missade mycket av livet.

Apropå religion så finns det faktiskt en lokal för Tempelriddarorden i Göteborg. På huset bakom Hagakyrkan hänger en skylt med feta guldgula bokstäver under en triangel med en sol i. TEMPELRIDDARORDEN, står det på skylten. Jag trodde alltid att tempelriddarna var mycket lågmälda i sin framtoning. I min fantasi hade de ett hemligt handslag och ordensringar som avslöjade individens medlemskap för andra invsurna. Dessutom så trodde jag att själva syftet med ordern var att bevara hemligheter och att detta skulle ske genom bestämd förnekelse av orderns existens? Nåja. Jag antar att vi snart kommer att se skyltar med Ku Klux Klan i Linköping också...

I reklamens heliga tidsålder har det faktiskt gått så långt att sopbilar numera kallas Värdetransport. Ursäkta mig, men va? Kan jag kalla mig själv för naturgasproducent efter att jag har ätit bönor eller blomkål? Skall man ta sina sopor till bankfacket istället för att sopsortera? Pff, usch vad jag avskyr reklam. Och försäljare!!! Försäljare är hemska. (Ja, jag vet att jag är en försäljare...). Allvarligt talat, vad är det med alla telefonförsäljare som ljuger till dom blir blå för att sälja saker som man inte behöver? Visa lite självrespekt och gör något vettigt va?!

Over and out and suck my shorts!!!