Stagnelius

Ikväll funderade jag och en kompis på hur man som kille skulle få kontakt med tjejer på Facebook. Vi kom fram till att man skulle skriva ungefär såhär om man vill ge ett riktigt gott första intryck:

Hej!

Jag heter Sten och bor med min mamma i en liten ort vid namn Sexdrega (också känd som Knullhult), strax utanför Borås. Vi har en stor och rymlig trea på 75 kvm med gott om plats för min framtida fru och hennes skor. (Vem vet, det kanske blir du?). Min mamma är bra på att laga mat och vi älskar att titta på såpor tillsammans. Sedan jag fick sparken från mitt jobb på Posten så har jag och mamma kommit varandra väldigt nära. Hon brukar kalla mig för sin lilla köttbulle och tar jättebra hand om mig - efter att hon tvättat mina kläder så viker hon dom snyggt innan hon lägger in dom i mitt skåp. Min mamma fick mig när hon var 18 vilket innebär att vi faktiskt har en del gemensamma intressen. Vi älskar matlagning - hon lagar och jag äter.

Jag är 35 år och tillbringar dagarna med att uppdatera min blogg med bilder på glassbilen och Orups turnéschema. Du kan läsa min blogg på iloveorup.blogg.se (som du förstår så är jag en stor Orup-fan). Mina passioner, förutom Orup, är att bygga modelljärnvägar, rollspelslajv och att äga noobs i World of Warcraft. Jag har en level 69 orc shaman och en level 56 troll warrior - och jag är klanlös just nu eftersom jag alltid blir retad av emo-tonåringarna för att jag gillar Orup. Vill du bli min nya internet-kompis? Vi kan starta en klan och sedan gifta oss (i World of Warcraft, alltså).

Jag älskar glassbilen även om jag vet att den bara är en täckmantel för en USA-regisserad konspiration. Jag läste ett långt inlägg på ett internetforum som beskrev vad glassbilarna egentligen är till för. Vi svenskar är nämligen försökskaniner för ett CIA-experiment som går ut på att kontrollera människor genom att subtilt manipulera hjärnvågor med hjälp av elektromagnetisk strålning - så nu sätter jag alltid på mig en hjälm med aluminiumfolie så fort jag hör den välkända melodin. Konstigt nog så får jag alltid jaga glassbilen ganska länge innan den stannar, trots att jag varje dag köper jag en 3-liters paket med chokladglass. Chokladglass är min favorit eftersom det är så gott till Red Bull och det är bra att ha glass på natten när mamma sover och inte kan laga mat. Jag brukar vara vaken varannan natt för att leta efter klankompisar i World of Warcraft och för att samla guld.

Att lajva är en annan väldigt trevlig hobby. Jag och min kompis Stellan kom alldeles nyligen tillbaka från ett lajv i ett köpcentrum i Karlsskoga. Som förspel till de lajv som vår grupp deltar i så brukar jag och Stellan spela några Orup-låtar med vårt band, Sten&Stellan. Jag spelar triangel, medans Stellan sjunger och spelar gitarr. Stellan är 36 och bor ensam i ett litet hus utanför Borås och jag plockar ofta upp honom i vår "turnébuss" (morsans beigegula SAAB 99) när vi skall göra ett "lajv-framträdande". På väg hem brukar Stellan sova över hos mig och mamma - men jag är lite tveksam till om det är en bra idé. Jag brukar ofta höra konstiga ljud i lägenheten när Stellan sover över, men jag vågar aldrig gå utanför mitt rum på natten eftersom jag är mörkrädd. Konstigt nog så verkar Stellan alltid trött och vill lägga sig tidigt varje gång han sover över - men dagen efter brukar aldrig bäddsoffan vara använd. Nåja, han kanske sover på golvet.

Mycket av min tid går till att att putsa upp och modifiera min riddarmundering - och jag tycker att Orup är sinnebilden för elegans och stil. Han är så ståtlig och har ett utseende som påminner mig om en grekisk marmorstaty från antiken. Jag brukar alltid fråga mig själv hur Orup skulle gjort när jag försöker hitta på nya modifieringar till min lajv-dräkt. Min relation till Orup är väldigt speciell -  han är lite av en läromästare och förebild samtidigt som jag känner lite ilska mot honom. Jag har aldrig fått träffa honom trots att jag är hans mest hängivna fan.

För nästan fyra år sedan åkte jag till Stockholm för att se honom på Hovet och i min väska hade jag med mig den lilla dolk som utgör sista försvar i min Riddarutstyrsel. Jag hade länge älskat Orup och längtade verkligen efter att få se honom uppträda och jag hade tänkt be honom om hans autograf. Eftersom jag ville göra ett bestående intryck så hade jag dock i åtanke att be honom rista in autografen i min arm - men tyvärr så fick jag aldrig tillfälle att be om autografen eftersom vakterna kastade ut mig när jag delgav dom syftet med mitt besök. Sedan dess har jag åkt till dussintals olika spelningar och burit många olika förklädnader, men jag har aldrig någonsin blivit välkommen backstage. Jag har lite problem med aggressioner och kan ibland känna att jag vill göra något drastiskt åt situationen eftersom Orup tydligen inte uppskattar sin mest hängivna fan. Det är väldigt synd för jag tror att jag och Orup skulle kunna ha det väldigt bra tillsammans - han skulle kunna komma och bo hos mamma och mig. Vem vet, Orup kanske skulle få smak för lajv om han testar?

Nä, hela situationen med Orup påminner mig ganska mycket om när jag fick sparken från mitt jobb som stuvare på SJ. Jag skällde ut en gammal tant och hennes väninna för att de var så långsamma av tåget och efter att de klagade hos min chef så fick jag sparken. Efter det hängde jag väldigt mycket på pensionärsföreningar för att försöka hitta tanten och få henne att be mig om ursäkt - men det resulterade bara i att polisen trodde jag var en inbrottstjuv som ville ta reda på när rummen på ålderdomshemmen stod tomma.

Nå, jag är väldigt redo att skaffa barn och längtar enormt mycket efter en son som jag kan ta med på lajv. Om du blir intresserad av det här mailet så får du jättegärna komma hem till mig på middag. Efteråt kan vi gå upp till "fabriken" och skapa lite småttingar - jag lovar att hålla mamma inlåst på sitt rum.

Med vänlig hälsning

/Sten

Ps. Jag har trosor gjorda av M&M's så du behöver inte ha med dig underkläder. Ds.

I ett industriområde i västgötska Viared ligger en underbar gammaldags konferensgård. De fyra husen som utgör konferenskomplexet ser på avstånd precis ut som en gammal bondgård från sekelskiftet. Den pittoreskt slitna träfasaden går i rött och vitt och trädgården innehåller två syrenbersåer, gångar av oregelbundna hällar av granit och stora välskötta gräsytor. Utanför själva gårdsdelen finns stora ytor som en gång i tiden antagligen har vart spannmålsodlingar. Nu står där en stor ek som i ensamt majestät sträcker ut sina armar mot himlen och jag kunde nästan ana en Tjuren Ferdinand sittandes under trädkronan i stillhet. Själv blev jag grymt sugen på att slänga mig i gräset med en god bok i famnen och en termos med kaffe bredvid mig, medans ekens grönska får skydda mig från överdriven solexponering.

När man närmar sig märker man dock att Ellagården inte är en bondgård utan en restaurang, mötesplats och avkopplingsoas av hög klass. Insidans väggar och tak är av vitlaserat trä och inrederaren har öppnat upp atmosfären genom att använda sig av stora glaspartier - hela övervåningen i restaurangdelen är kringgärdade med enkla glasräcken för att tillåta så mycket ljus som möjligt.  Utanför restaurangen finns en modern uteservering med ett schysst ljudsystem som spelar softa jazztoner för att underlätta matsmältningen och skapa trivsel. I det enda vita huset finns en superb vinkällare som jag tyvärr inte fick tillfälle att inspektera - men det sägs att det är den verkliga höjdpunkten på den upplevelse som Ellagården kan erbjuda. För bara 149 kr får man sig en rejäl brunchbuffé och ett par avkopplande timmar i en idyll.

På vår väg till Ellagården valde vi att åka den gamla riksvägen och den är en upplevelse i sig. Jag älskar att titta på tätvuxna granskogar och önskar att jag hade tid att vandra i någon av dom. Vi åkte säkert förbi tre eller fyra gamla kalhyggen som efter decennier i träda äntligen börjat få liv igen. Det är något vackert och hopfullt med små skott som sträcker sig mot himlen där det annars bara finns brända stubbar och ljung. Dalgången innan Viared påminner till viss del om en fransk dal i något berömt vindistrikt, förutom att det inte finns vinrankor där. De renoverade gamla bondgårdarna med sina vackert omhändertagna grönytor och gamla stenkyrkor med gärdsgårdsmurar av krossad granit ger ändå ungefär samma känsla. Jag måste säga att sverige är ett djäkligt vackert land om än inte särskilt storslaget.

Det är nått sällsamt magiskt med rasslande aspar
och gröna skithusdörrar med gammaldags haspar.
Varma sensommarmornar med lövverk som susar
och flickan som mot glimrande sjöstranden rusar.
Hon kallar mig ömt vid namn och lättar på banden,
tappar förföriskt behån och skyler med handen
sin nakenhet, den oskuldsfulla och orörda
vars närhet och värme är en lättburen börda.

Det är nått sällsamt magiskt med brusande forsar.
Livet är en barkbåts färd, som mörka djup korsar.
Landet där nyckelharpan hörs bortom granstammar
och snusande gamla gubbar spelar på kammar,
ger genklang och rysningar i djupet av mitt jag
och stöttar mig likt en stormriden masts sista stag.
Jag minns dock ännu längtan till närhet jag burit
och hur jag av ensamheten gråtit och svurit.

Det är nått sällsamt magiskt med sankmarker trolska
där myggäggen kläckes till en furiös polska.
Se tjoande par i färgglada landskapsdräkter
dansa över falugruvans bortglömda täkter.
I granskogens mörker ligger en bottenlös tjärn
där lysmaskar och skräddare har funnit sitt värn.
En liten pojk sitter där med bok och med lykta.
Till fantasins värld han flyr från känslor förtryckta.

Elaine Pagels skriver i sin bok De gnostiska evangelierna om hur en bonde, år 1945, hittade en lerkruka begravd i ökensanden i Övre Egypten. I lerkrukan låg ett antal gnostiska evangelier och andra hemliga skrifter som var nästan 2000 år gamla. Dessa evangelier skrevs alltså ungefär samtidigt som evangelierna i Nya testamentet, men fick av någon anledning aldrig testamentsenlig status.  E Pagels är professor i religionshistoria och har sålunda stor kunskap om det politiska klimatet under de år som kristendomen skapades. Hon beskriver i enkla ordalag hur forskare idag uppfattar de religiösa och politiska krafter som gav upphov till den ortodoxa kyrkan och varför de i den kyrkliga skapandeprocessen uteslöt de gnostiska grupperna.

Idag talar man sig ofta varm om mångfaldens fördelar och hur mångfald berikar en organisation - men grunden till den kristna kyrkan gjöts i blodet av de oliktänkande och själva anledningen till att den blev så framgångsrik och växte sig så stark på så kort tid, var för att den nyttjade terror, propaganda och skrämseltaktik för att ingjuta en tanke som den absolut viktigaste kring legenden om Kristus: Kristus återuppstod kroppsligen på den tredje dagen. I och med att man i trosbekännelsen bekänner att Kristus återuppstår kroppsligen och att man tror på en kyrka blir kyrkans företrädares makt absolut - och denna makt klarar inte att bemöta den gnostiska tron på kristus uppståendelse som symbolisk och att frälsningen finns inom varje människa och inte i någon kyrklig tillhörighet.

Det var alltså inte en mer överlägsen lära som spred den Ortodoxa tron utan dess anhängares förståelse för det mänskliga sinnet och en otroligt effektiv organisation. Jag vill nu påpeka att jag inte vill kommentera vilken tro som är rätt och vilken som är fel, jag är ju trots allt agnostiker - men det är ändå otroligt intressant att dagens biskopar som pekar ut den ortodoxa tron som den ursprungliga, och därför den klart överlägsna, har fel. Kristendomens ursprung var mångsidig, med till exempel inslag från österländska religioner, men med det nya testamentet skapades tanken att den ortodoxa läran vara den ursprungliga och renläriga och denna policy gäller än idag.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Kan man säga att den mångfald som så många företag säger sig efterfråga idag, både i form av ras- och könsfördelning, bara är en front? Det är ju trots allt bevisat att den mest effektiva organisation som någonsin funnits inte har någon plats för oliktänkande. Det patriarkala samhället som uteslöt kvinnor ur arbetsmarknad och band dom vid spisen med kedjor av skam var till stor del ett resultat av den ortodoxa kyrkans syn på arvssynden och det straff som detta borde innebära för hälften av mänskligheten.

Snipp, snapp, snut - min snusdosa är slut. (Dags att dra till konsum)

Jag kan ju bara rulla hem
vid morgonkvistens grönska
och något liv i någon lem
det kan jag bara önska.