Att bli gammal - ett liv utan Damage Inc. och Battery.
Det finns en specifik skillnad som generellt särskiljer en vuxen och en ungdom - nämligen ansvar. En vuxen har ansvar för en familj medans en ungdom har ansvar för sig själv (och knappt ens det...).
Jag skall vara ärlig och säga att jag inte är odelat positiv över att bli vuxen - jag som är så otroligt noggrann med att ha intressen och egentid har svårt att se hur jag någonsin skall kunna sätta en annans persons intressen framför mina egna. Till viss del är det ju inga problem, men ju äldre man blir desto mer snärjd av ansvar och konventioner blir man och för mig är frihet i tanke och vanor ett måste för att kunna uppskatta livet.
Bohemiskt? Ja, visst - men samtidigt också en viktig del av livet.
Tänk att aldrig mer kunna spela trash metal så högt att grannarna blir vansinniga. *Suck*
Jag blir deppig av den tanken...
Jag skall vara ärlig och säga att jag inte är odelat positiv över att bli vuxen - jag som är så otroligt noggrann med att ha intressen och egentid har svårt att se hur jag någonsin skall kunna sätta en annans persons intressen framför mina egna. Till viss del är det ju inga problem, men ju äldre man blir desto mer snärjd av ansvar och konventioner blir man och för mig är frihet i tanke och vanor ett måste för att kunna uppskatta livet.
Bohemiskt? Ja, visst - men samtidigt också en viktig del av livet.
Tänk att aldrig mer kunna spela trash metal så högt att grannarna blir vansinniga. *Suck*
Jag blir deppig av den tanken...
Sådan ryttare, sådan häst.
Igår var jag, mamma, pappa och A i Öijared och red på islandshästar. Tidigare hade jag bara suttit på en häst en gång - den kusen somnade omedelbart och vägrade att röra sig ur fläcken. (Jag antar att den försökte efterlikna mig...). Stallet och själva "paddocken" (?) låg väldigt idylliskt uppe på en liten kulle. Bredvid stallet låg ett rött litet trähus, med vita knutar, där ägaren och ägarinnan av företaget bodde.
Första intrycket var väldigt gott och ägarinnan verkade vara en kvinna med väldig pondus - tyvärr så var första intrycket väldigt fel. Snart visade hon sitt sanna misantropiska ansikte - under 2 timmars tid pratade hon inte om någonting annat än mänsklighetens ondska och hur ädla hästar är. Jag kan säga att mina fördomar mot djurmänniskor som bosätter sig ute i vildmarken inte direkt minskade - hon var precis lika bitter och hatande som jag föreställer mig en gammal nucka med 10 katter boendes ute i skogen att vara. Fast hon hade hästar istället för katter.
Det som var ännu roligare var att vi, innan vi började ridturen, fick öva med hästarna i inhägnaden och då fick en av hästarna spel och kastade av en tjej. Hästens hovar var ungefär 30 cm från att stampa hål i tjejens huvud och det första ägarinnan säger är att hästar är nobla varelser som aldrig gör något fel - om inte ryttaren gör något galet förstås. Sedan fortsätter hon att säga att ingen av de kvarvarande hästarna någonsin skulle kasta av en ryttare (oavsett hur ovan den månne vara eller hur dåligt den beter sig). Då undrar jag: Varför ger hon en ovan ryttare en sådan häst överhuvudtaget???
Jisses, vilket pucko. Jag kommer ju aldrig åka dit igen - det är en sak som är säker. Jädra häst-hitler.
Efteråt åkte vi hem och duschade och fortsatte sedan med ett besök på långedrags värdshus. Fisksoppan var helt underbar, men min mörbultade rumpa gjorde sig påmind och kvällen slutade ganska tidigt.
Tänk, jag trodde att min kontorsrumpa var väldigt väl vadderad....
Första intrycket var väldigt gott och ägarinnan verkade vara en kvinna med väldig pondus - tyvärr så var första intrycket väldigt fel. Snart visade hon sitt sanna misantropiska ansikte - under 2 timmars tid pratade hon inte om någonting annat än mänsklighetens ondska och hur ädla hästar är. Jag kan säga att mina fördomar mot djurmänniskor som bosätter sig ute i vildmarken inte direkt minskade - hon var precis lika bitter och hatande som jag föreställer mig en gammal nucka med 10 katter boendes ute i skogen att vara. Fast hon hade hästar istället för katter.
Det som var ännu roligare var att vi, innan vi började ridturen, fick öva med hästarna i inhägnaden och då fick en av hästarna spel och kastade av en tjej. Hästens hovar var ungefär 30 cm från att stampa hål i tjejens huvud och det första ägarinnan säger är att hästar är nobla varelser som aldrig gör något fel - om inte ryttaren gör något galet förstås. Sedan fortsätter hon att säga att ingen av de kvarvarande hästarna någonsin skulle kasta av en ryttare (oavsett hur ovan den månne vara eller hur dåligt den beter sig). Då undrar jag: Varför ger hon en ovan ryttare en sådan häst överhuvudtaget???
Jisses, vilket pucko. Jag kommer ju aldrig åka dit igen - det är en sak som är säker. Jädra häst-hitler.
Efteråt åkte vi hem och duschade och fortsatte sedan med ett besök på långedrags värdshus. Fisksoppan var helt underbar, men min mörbultade rumpa gjorde sig påmind och kvällen slutade ganska tidigt.
Tänk, jag trodde att min kontorsrumpa var väldigt väl vadderad....
I det sociala är det fega smart...
Jag har många undrat varför folk tror sig vara smarta när dom i själva verket är för fega för att våga stå för vad dom gillar, tycker och tänker
Ett praktexempel är arbetsintervjun där de allra flesta ger svar baserat på vad de tror att företaget vill höra - istället för att ge de ärliga svar man kan stå för och sedan låta företaget ta ställning till om det är intressant. Överhuvudtaget så är arbetslivet fyllt av människor som tror att dom är smarta när du dom undertrycker sina egna ärliga önskningar och uppfattning för att "passa in".
Det roliga är att det ofta är personen som faktiskt vågar stå för vad den gör (och då riskerar att bli utanför eller opopulär) som har lättast för att bli accepterad och populär. Jag tror det har att göra med att människor uppskattar ärlighet mer än inställsamhet.
De senaste veckorna har jag och några kollegor suttit på säljkurs hos en inhyrd konsult och varje gång har jag försökt uttrycka vad jag vet att alla kring bordet tänker, men inte vågar säga. Idag var sista kurstillfället och femton minuter innan slutet så släppte alla spärrar och mina arbetskamrater vågade säga det som var svårt att säga men faktiskt behövde komma ut.
Efteråt blev jag tackad som vore jag jesus återuppstånden...
Människor är mysko....
Ett praktexempel är arbetsintervjun där de allra flesta ger svar baserat på vad de tror att företaget vill höra - istället för att ge de ärliga svar man kan stå för och sedan låta företaget ta ställning till om det är intressant. Överhuvudtaget så är arbetslivet fyllt av människor som tror att dom är smarta när du dom undertrycker sina egna ärliga önskningar och uppfattning för att "passa in".
Det roliga är att det ofta är personen som faktiskt vågar stå för vad den gör (och då riskerar att bli utanför eller opopulär) som har lättast för att bli accepterad och populär. Jag tror det har att göra med att människor uppskattar ärlighet mer än inställsamhet.
De senaste veckorna har jag och några kollegor suttit på säljkurs hos en inhyrd konsult och varje gång har jag försökt uttrycka vad jag vet att alla kring bordet tänker, men inte vågar säga. Idag var sista kurstillfället och femton minuter innan slutet så släppte alla spärrar och mina arbetskamrater vågade säga det som var svårt att säga men faktiskt behövde komma ut.
Efteråt blev jag tackad som vore jag jesus återuppstånden...
Människor är mysko....
Trygghetsknarkare
Ja, det finns viss risk att jag faller inom ramarna för begreppet trygghetsknarkare. Idag fick jag nästan hjärtklappning av att hitta en färgad strumpa i vit-tvätten - patetiskt, egentligen.
En viking hade knappt fått hjärtklappning av en dolk i ryggen eller en björn i långhuset medans min oro över hur många vita skjortor jag lyckats missfärga får reptilhjärnans instinkter att börjar ta över.
Var går egentligen gränsen för ett tryggt liv och ett innehållslöst liv?
Låt mig ta ett konkret exempel: En kompis röker då och då - när jag frågar varför svarar han bara att han njuter av nikotinet och den medföljande kicken. Då jag frågar om han inte får ångest över att förgifta sig säger han att ett långt liv inte har någon mening om med inte fylls med njutningar. Jag tycker i och för sig att vi får i oss nog med gifter utan att man behöver suga i sig cancerframkallande rök - men min uppfattning är ju egentligen oväsentlig.
Det är faktiskt en väldigt intressant frågeställning. Inget vi gör är ju 100% ofarligt - faktum är att livet innebär att man sakta förgiftas till döds. (Jag har läst att i en perfekt ren värld skulle livslängden vara enormt mycket längre om inte evig.).
Förresten, ni rökare - jag vet inte om ni har någon aning om hur vedervärdigt äckligt cigarettrök luktar. Jag ser hellre att folk sitter och pruttar bredvid mig än att jag skall behöva sitta bredvid en rökare...
En viking hade knappt fått hjärtklappning av en dolk i ryggen eller en björn i långhuset medans min oro över hur många vita skjortor jag lyckats missfärga får reptilhjärnans instinkter att börjar ta över.
Var går egentligen gränsen för ett tryggt liv och ett innehållslöst liv?
Låt mig ta ett konkret exempel: En kompis röker då och då - när jag frågar varför svarar han bara att han njuter av nikotinet och den medföljande kicken. Då jag frågar om han inte får ångest över att förgifta sig säger han att ett långt liv inte har någon mening om med inte fylls med njutningar. Jag tycker i och för sig att vi får i oss nog med gifter utan att man behöver suga i sig cancerframkallande rök - men min uppfattning är ju egentligen oväsentlig.
Det är faktiskt en väldigt intressant frågeställning. Inget vi gör är ju 100% ofarligt - faktum är att livet innebär att man sakta förgiftas till döds. (Jag har läst att i en perfekt ren värld skulle livslängden vara enormt mycket längre om inte evig.).
Förresten, ni rökare - jag vet inte om ni har någon aning om hur vedervärdigt äckligt cigarettrök luktar. Jag ser hellre att folk sitter och pruttar bredvid mig än att jag skall behöva sitta bredvid en rökare...
Att driva restaurang eller affär i Göteborg...
verkar som ett nästintill dödsdömt projekt. Jag träffade en före detta restauranganställd som har jobbat i "branschen" i 25 år - och han berättade att varje restaurang eller butik som kan redovisa en god vinst kommer att utsättas för "påtryckningar" från organiserad brottslighet. Tydligen betalar kedjor som H&M enorma summor till utpressare. Åh, vad skulle man inte ge för att få se objektiv och välgrundad statistik på hur många av alla göteborgs välmående restauranger och butiker som har blivit kontaktade av dylika grupper.
Fasen också, jag hade ju velat starta upp ett bokcafé på gamla dar.
Fasen också, jag hade ju velat starta upp ett bokcafé på gamla dar.
Apropå bonusar och utförsäljning av det statliga skyddsnätet.
På en tidigare arbetsplats hade vi mellan 30-50% av årslönen i bonus - och det blev en ganska saftig utbetalning i slutändan. Jag kan inte säga att vi inte förtjänade det, för vi var trots allt branschens bästa försäljningsbolag - men det fick många människor att reagera med avundsjuka.
Jag förstår ärligt talat inte varför människor klagar på att chefer lyfter bonusavtal på 20 miljoner - det är ju faktiskt så att ingen skulle säga nej till det, eller hur? I och med att ingen skulle säga nej till en liknande utbetalning så har ingen heller rätt att ifrågasätta den lycklige erhållaren av bonus - för det vore ju som att ifrågasätta sig själv.
Vad är då anledningen till att bonusar retar gallfeber på 80% av svenska befolkningen? Jag skulle tro att Sveriges evigt minskande sociala skyddsnät leder till att människors rädsla för att bli hemlösa och utförsäkrade gör att dom riktar sin ilska mot chefer som bättre lyckats försäkra sig om en trygg framtid. Istället borde de ju faktiskt se till att slå vakt om och stärka statens inflytande över infrastruktur, vård, miljöfrågor, energipolitik och andra delar av landets vitala funktioner. Jag skulle aldrig någonsin säga nej till en bonus, löneförhöjning, skattesänkning eller aktieutdelning så länge vi säljer ut vård och infrastruktur till privata företag vars första prioritet är att tjäna pengar. Företag vars första prioritet är att tjäna pengar har väldigt sällan kvalitet, långsiktighet eller omtanke som en stor del i sin affärsplan.
Jag skulle mycket hellre se ett ökande statligt ägande och inflytande - men majoriteten av svenskar vill det inte. (Vilket det faktum att M regerar för tillfället visar). Dessa svenskar - som faktiskt inte vill annat än klaga på folk som tjänar pengar (men ändå röstar för skattesänkningar, ökad privatisering och minskad social omvårdnad) har jag enormt svårt att ta på allvar.
Jag är helt och hållet för bonusar och kommer aldrig skämmas för att jag är det - för faktum är att i en fri marknad så gäller "Survival of the fittest" och det kommer att innebära att människor blir mindre benägna att dela med sig. Det är ironiskt att USA nu ökar sitt statliga ägande för första gången på mycket längre - jag önskar bara att de gjort det långt tidigare.
Nå, jag önskar att det fanns fler människor som förstod meningen med grundtrygghet, men nu är det faktiskt inte så längre - och då måste vi alla se till att tjäna pengar var helst möjligheten finns.
Jag förstår ärligt talat inte varför människor klagar på att chefer lyfter bonusavtal på 20 miljoner - det är ju faktiskt så att ingen skulle säga nej till det, eller hur? I och med att ingen skulle säga nej till en liknande utbetalning så har ingen heller rätt att ifrågasätta den lycklige erhållaren av bonus - för det vore ju som att ifrågasätta sig själv.
Vad är då anledningen till att bonusar retar gallfeber på 80% av svenska befolkningen? Jag skulle tro att Sveriges evigt minskande sociala skyddsnät leder till att människors rädsla för att bli hemlösa och utförsäkrade gör att dom riktar sin ilska mot chefer som bättre lyckats försäkra sig om en trygg framtid. Istället borde de ju faktiskt se till att slå vakt om och stärka statens inflytande över infrastruktur, vård, miljöfrågor, energipolitik och andra delar av landets vitala funktioner. Jag skulle aldrig någonsin säga nej till en bonus, löneförhöjning, skattesänkning eller aktieutdelning så länge vi säljer ut vård och infrastruktur till privata företag vars första prioritet är att tjäna pengar. Företag vars första prioritet är att tjäna pengar har väldigt sällan kvalitet, långsiktighet eller omtanke som en stor del i sin affärsplan.
Jag skulle mycket hellre se ett ökande statligt ägande och inflytande - men majoriteten av svenskar vill det inte. (Vilket det faktum att M regerar för tillfället visar). Dessa svenskar - som faktiskt inte vill annat än klaga på folk som tjänar pengar (men ändå röstar för skattesänkningar, ökad privatisering och minskad social omvårdnad) har jag enormt svårt att ta på allvar.
Jag är helt och hållet för bonusar och kommer aldrig skämmas för att jag är det - för faktum är att i en fri marknad så gäller "Survival of the fittest" och det kommer att innebära att människor blir mindre benägna att dela med sig. Det är ironiskt att USA nu ökar sitt statliga ägande för första gången på mycket längre - jag önskar bara att de gjort det långt tidigare.
Nå, jag önskar att det fanns fler människor som förstod meningen med grundtrygghet, men nu är det faktiskt inte så längre - och då måste vi alla se till att tjäna pengar var helst möjligheten finns.
Kapitalismens ände.
Om ni bara läser en artikel i år skall ni läsa den här.
Den är en ganska skrämmande bild av maktstrukturen i vår tids största och mäktigaste land.
Den är också ett testament över det självklara slutet på en kapitalist-stat. Jag känner så väl igen hur människor som röstar åt höger rullar med ögonen så fort man börjar tala om kapitalismens tillkortakommanden med dom - för jag "förstår" ju självklart inte det underbara med en fri och oreglerad marknad.
Jag har svårt att känna någon sympati med den vanlige arbetarkillen i amerika, för oavsett om han förstår AGI och Feddarnas skumraskaffärer så har majoriteten av dom under alla år röstat på partier som driver ekonomisk politik vars självklara slut beskrivs väl i artikeln. Precis som jag inte kan se med goda ögon på bankchefen som vill ha lån av staten när hans bank, som varit en stor del av anledningen bakom den finansiella krisen, går på knäna, så kan jag inte se med goda ögon på Arbetar-Joe som röstat höger i jakten på den amerikanska drömmen (som är detsamma som rabiat egoism) och nu beklagar sig över bankerna, när det enda de egentligen har gjort är att de lyckats bättre med att roffa åt sig i sann amerikansk anda.
Sug i dig, Arbetar-Joe och lär dig av läxan.
Den är en ganska skrämmande bild av maktstrukturen i vår tids största och mäktigaste land.
Den är också ett testament över det självklara slutet på en kapitalist-stat. Jag känner så väl igen hur människor som röstar åt höger rullar med ögonen så fort man börjar tala om kapitalismens tillkortakommanden med dom - för jag "förstår" ju självklart inte det underbara med en fri och oreglerad marknad.
Jag har svårt att känna någon sympati med den vanlige arbetarkillen i amerika, för oavsett om han förstår AGI och Feddarnas skumraskaffärer så har majoriteten av dom under alla år röstat på partier som driver ekonomisk politik vars självklara slut beskrivs väl i artikeln. Precis som jag inte kan se med goda ögon på bankchefen som vill ha lån av staten när hans bank, som varit en stor del av anledningen bakom den finansiella krisen, går på knäna, så kan jag inte se med goda ögon på Arbetar-Joe som röstat höger i jakten på den amerikanska drömmen (som är detsamma som rabiat egoism) och nu beklagar sig över bankerna, när det enda de egentligen har gjort är att de lyckats bättre med att roffa åt sig i sann amerikansk anda.
Sug i dig, Arbetar-Joe och lär dig av läxan.
Religion, HSM, Hickey Freeman och Oxxford.
För några dagar sedan visade Kanal Lokal en dokumentär från Nordkorea. Programmet innehöll scener från de stora idrottsevenemang som deras ledare höll för att stärka moralen i landet och invånarnas känsla för nationen. Under evenemangen uppträdde flera tusen unga tjejer i stora arrangerade kluster och de tränade enormt mycket redan från unga år. Alla de unga tjejerna var fanatiker på sitt sätt: Det lyste av religiös iver när de talade om hur mycket de tränade, och också vilka plågor de drogs med dagligen, för att få några sekunder av Kim Jong-Il's uppmärksamhet. De sade att själva meningen med deras liv är att få glädja ledaren genom att dagligen späka sig och formas till en stor symbiotisk massa.
Jag kunde då inte se någon skillnad på de unga koreanska tjejernas iver och den iver som man möts av hos riktigt djupt troende. (Ja, jag har träffat några sådan i livet.). Jag måste säga att ingenting har i större grad övertygat mig om att religion bara är masshysteri än programmet från Nordkorea - om den nordkoreanska befolkningen kan övertygas om Kim Jong-Ils gudomlighet så säger det mig att religion inte är något annat än ett djupt psykologiskt behov hos människor.
Det finns några få fördelar med att leva i ett samhälle som, till viss del, överkonsumerar. En av dom är möjligheten att köpa saker billigt från folk - som till exempel designerkläder som inte passar. Man får självklart leta ganska länge (och är man smart använder man då en automatisk sökmotor som Ebay), men man kan hitta sjuka fynd. Vintage-kläder görs inte på samma sätt som dagens slit&släng-trasor - det finns faktiskt både en stor efterfrågan och en stor marknad för rätt varor. Det krävs en del kunskap, men den är lättillgänglig på nätet. Second hand innebär inte i mitt tycke att det behöver vara använt, det är också second hand om någon har köpt fel storlek och inte kan byta eller vill sälja av en annan anledning. Personligen köper jag aldrig använda kläder på nätet.
Det är inte bara Italien och Storbrittanien som har skräddare i världsklass - USA har några stycken också. Hart, Schaffner and Marx (härefter kallat HSM) är ett skräddarföretag från Chicago, Illinois - och det anses vara nummer tre av de tre skräddarhusen. Om man söker på "Gold Trumpeter" på ebay hittar man ganska snabbt ett antal blazrar och kostymer av väldigt god klass. Gold trumpeter är HSM's flaggskepp - alltså deras bästa kollektion. Gold trumpeter (som nästan alla kostymer som produceras i massupplaga) har en limmad konstruktion. En limmad konstruktion är inte bra eftersom den förr eller senare kommer att "bubbla" när fogarna mellan till exempel axel och arm börjar släppa. Valet av tyg, skärningen och övriga detaljer gör dock att Gold trumpeter är väl värd priset.
Hickey Freeman är det andra av de tre modehusen och det brukar rankas lite över HSM. Anledningen är deras kollektion Hickey Freeman Bespoke (bespoke betyder förresten skräddarsydd, måttbeställd) som kan mäta sig med vilken kostym-makare som helst på Savile Row i London. Tyvärr håller dock inte resten av Hickey Freeman's kollektioner samma klass. Jag har tre st blazrar från Hickey Freeman och jag har aldrig sett bättre. De är gjorda av den allra dyraste bomullen, har fungerande manschetter, foder från Cupro Bemberg, en skärning som gör att de sitter som ett andra skinn och de har en helt handsydd konstruktion. Jag vill inte avslöja vad jag har köpt dom - men priset var extremt överkomligt.
Oxxford är det amerikanska kostymföretaget med absolut högst anseende. Egentligen skall man ju aldrig köpa annat än skräddarsytt, men Oxxford (ihop med några få Italienska och Engelska skräddare) gör kostymer i massupplaga av sådan kvalitet att det faktiskt kan vara värt att investera i en sådan. Oxxford gör - precis som till exempel Kiton, Brioni, Cesare Attolini och Anderson&Sheppard - handsydda kostymer, men de är ändå inte skräddarsydda för varje kund.
Om man verkligen lär sig sina mått kan man dock ganska snabbt lära sig att köpa Kiton, Brioni, Oxxford och andra designer väldigt riskfritt. Och dessutom kan man göra det till ungefär 10 procent av kostnaden att köpa helt nytt.
Priset på en kostym av ovan nämnda designer ligger på ca. 25000 kronor och uppåt.
Jag kunde då inte se någon skillnad på de unga koreanska tjejernas iver och den iver som man möts av hos riktigt djupt troende. (Ja, jag har träffat några sådan i livet.). Jag måste säga att ingenting har i större grad övertygat mig om att religion bara är masshysteri än programmet från Nordkorea - om den nordkoreanska befolkningen kan övertygas om Kim Jong-Ils gudomlighet så säger det mig att religion inte är något annat än ett djupt psykologiskt behov hos människor.
Det finns några få fördelar med att leva i ett samhälle som, till viss del, överkonsumerar. En av dom är möjligheten att köpa saker billigt från folk - som till exempel designerkläder som inte passar. Man får självklart leta ganska länge (och är man smart använder man då en automatisk sökmotor som Ebay), men man kan hitta sjuka fynd. Vintage-kläder görs inte på samma sätt som dagens slit&släng-trasor - det finns faktiskt både en stor efterfrågan och en stor marknad för rätt varor. Det krävs en del kunskap, men den är lättillgänglig på nätet. Second hand innebär inte i mitt tycke att det behöver vara använt, det är också second hand om någon har köpt fel storlek och inte kan byta eller vill sälja av en annan anledning. Personligen köper jag aldrig använda kläder på nätet.
Det är inte bara Italien och Storbrittanien som har skräddare i världsklass - USA har några stycken också. Hart, Schaffner and Marx (härefter kallat HSM) är ett skräddarföretag från Chicago, Illinois - och det anses vara nummer tre av de tre skräddarhusen. Om man söker på "Gold Trumpeter" på ebay hittar man ganska snabbt ett antal blazrar och kostymer av väldigt god klass. Gold trumpeter är HSM's flaggskepp - alltså deras bästa kollektion. Gold trumpeter (som nästan alla kostymer som produceras i massupplaga) har en limmad konstruktion. En limmad konstruktion är inte bra eftersom den förr eller senare kommer att "bubbla" när fogarna mellan till exempel axel och arm börjar släppa. Valet av tyg, skärningen och övriga detaljer gör dock att Gold trumpeter är väl värd priset.
Hickey Freeman är det andra av de tre modehusen och det brukar rankas lite över HSM. Anledningen är deras kollektion Hickey Freeman Bespoke (bespoke betyder förresten skräddarsydd, måttbeställd) som kan mäta sig med vilken kostym-makare som helst på Savile Row i London. Tyvärr håller dock inte resten av Hickey Freeman's kollektioner samma klass. Jag har tre st blazrar från Hickey Freeman och jag har aldrig sett bättre. De är gjorda av den allra dyraste bomullen, har fungerande manschetter, foder från Cupro Bemberg, en skärning som gör att de sitter som ett andra skinn och de har en helt handsydd konstruktion. Jag vill inte avslöja vad jag har köpt dom - men priset var extremt överkomligt.
Oxxford är det amerikanska kostymföretaget med absolut högst anseende. Egentligen skall man ju aldrig köpa annat än skräddarsytt, men Oxxford (ihop med några få Italienska och Engelska skräddare) gör kostymer i massupplaga av sådan kvalitet att det faktiskt kan vara värt att investera i en sådan. Oxxford gör - precis som till exempel Kiton, Brioni, Cesare Attolini och Anderson&Sheppard - handsydda kostymer, men de är ändå inte skräddarsydda för varje kund.
Om man verkligen lär sig sina mått kan man dock ganska snabbt lära sig att köpa Kiton, Brioni, Oxxford och andra designer väldigt riskfritt. Och dessutom kan man göra det till ungefär 10 procent av kostnaden att köpa helt nytt.
Priset på en kostym av ovan nämnda designer ligger på ca. 25000 kronor och uppåt.
Per-Olov Kindgren
För er som har missat denna gudabenådade svenska gitarrist kommer här hans youtube-kanal.
Här har ni ett helt underbart stycke ur Schindlers List.
Tur att man insåg sina begränsningar på gitarren tidigt....:)
Dagens ebay-auktion:
Loro Piana blazer. Schyssta handsydda detaljer.
Här har ni ett helt underbart stycke ur Schindlers List.
Tur att man insåg sina begränsningar på gitarren tidigt....:)
Dagens ebay-auktion:
Loro Piana blazer. Schyssta handsydda detaljer.
Alltings förgänglighet, Lovecraft och Station Agent
Om en människa verkligen är införstådd med det faktum att allting kommer att ta slut och att han/hon inte har en aning om när det blir, kan den människan då gå till ett jobb som innebär repetition, stress och tristess? I mina ögon är det svaret ett rungande nej, för i samma ögonblick som man blir medveten om sin egen dödlighet tappar också världsliga ting sitt värde. Inte bara blir det omöjligt att slösa bort 8 timmar om dagen på någonting som faktiskt inte ger någon som helst belöning förutom pengar, man kan inte heller spendera 8 timmar på bandet eller på ett kontor för det är samma sak som att inte leva alls. Livet är ens enda chans till lycka, kärlek och glädje.
Religioner intalar människor att det kommer ett liv efter döden så att man skall kunna "stå ut" med den jordiska tillvarons plågor. Jag kan inte tänka mig något grymmare än att råna människor på deras möjlighet att leva genom att lova dom en lögn. Om jag hade vart konspiratorisk hade jag tyckt att det var väldigt misstänkt likt en härskarteknik, men jag förstår att religionen i stora drag faktiskt är dödströst - och mest av allt för de som skapade den.
Så varför stannar jag själv kvar på jobbet? Svaret är väl att jag ännu inte har förstått att jag faktiskt kommer att dö, att den indoktrinerade religionen i det svenska samhället inte går att tvätta bort så enkelt och att jag faktiskt fortfarande uppskattar att jag kan köpa saker - även om jag vet att de inte har något egentligt värde.
Jag har chefer som är totalt ointresserade av sitt arbete som bara glider omkring och gör jobbet outhärdligt för sina "undersåtar", eftersom dom faktiskt vägrar att ta beslut och ta ansvar för någonting - och jag kan bara konstatera att jag har skitsvårt att bli arg på dom (även fast dom försvårar mitt arbete jättemycket) för det dom gör är ju det jag skulle vilja göra - inte jobba, tjäna pengar och bara göra det man tycker är roligt.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
För er som gillar film kan jag varmt rekommendera The Station Agent. Filmen behandlar ensamhet, utanförskap, vänskap och kärlek på ett alldeles underbart sätt. Jag blev mäkta imponerad av det stilla vemod som genomsyrar hela filmen.
Jag och J spelade CIV 4 idag. Fall from heaven heter en mod som gör om civ 4 till ett fantasyspel - det var riktigt roligt faktiskt. Tyvärr så har man ingen tid att sitta framför datorn hela dagen, men det var skönt att koppla av en stund och flyta bort i datorspelsvärlden.
En runda på SF-bokhandeln i torsdags avslutades med inköp av den här boken. Tyvärr blev jag väldigt besviken - det verkar nästan som om Lovecraft bara är bra när andra tolkar honom - ungefär som med Bob Dylan.
Några klassiska favoriter
För den stilla bokstunden med tillhörande kopp te rekommenderar jag:
1. Fantasie Impromptu, Chopin
2. Nocturne, Chopin
3. Symphony no. 5, Shostakovich (Fast den här är kanske inte så lugn....:))
4. Piccolo Concerto in C Major, Vivaldi
5. Toccata and fugue, Bach
Derek Paravicini är ett blint musikaliskt geni som knappt kan räkna till 10. Titta gärna på den 5-delars dokumentär som youtube har att erbjuda
1. Fantasie Impromptu, Chopin
2. Nocturne, Chopin
3. Symphony no. 5, Shostakovich (Fast den här är kanske inte så lugn....:))
4. Piccolo Concerto in C Major, Vivaldi
5. Toccata and fugue, Bach
Derek Paravicini är ett blint musikaliskt geni som knappt kan räkna till 10. Titta gärna på den 5-delars dokumentär som youtube har att erbjuda
Geni och galenskap.
Det galna och hämningslösa pokergeniet Stu Ungar (1953-1998) förlorade under loppet av sin korta karriär över 30 miljoner dollar och blev en legend i sin livstid genom sin totalt respektlösa inställning till pengar, så väl som motståndare. Ungar var ett matematiskt geni med fotografiskt minne, men likväl helt oförmögen till att leva ett normalt liv. Han kunde aldrig ha levt sitt liv på annat sätt än på det han gjorde, och han gjorde det genom att vinna 100.000 på kortspel och sedan blåsa alltihop på hästar under en och samma kväll. Som en nedåtgående spiral utom all kontroll är nog det enda sätt på vilket man kan beskriva hans evigt tilltagande beroende av spel, dobbel och droger.
Här kan man se honom när han vinner sin "comeback" 1997. Märk väl att han använder glasögon för att dölja att han knarkat bort sina näsvingar - och det låter på hans tal som han knarkat bort halva sin hjärna också.
Jag har lagt till den här filmen till min "skall ses"-lista.
Här har ni en enkel youtube-dokumentär.
För er som vill läsa lite mer har ni här en bra artikel - eller så får ni googla honom:)
Här kan man se honom när han vinner sin "comeback" 1997. Märk väl att han använder glasögon för att dölja att han knarkat bort sina näsvingar - och det låter på hans tal som han knarkat bort halva sin hjärna också.
Jag har lagt till den här filmen till min "skall ses"-lista.
Här har ni en enkel youtube-dokumentär.
För er som vill läsa lite mer har ni här en bra artikel - eller så får ni googla honom:)
Massmedial påverkan
Fakta:
När Enrons grundare Ken Lay intervjuades i fängelset efter skandalen som ledde till att ett av USA's mest framgångsrika företag någonsin gick i konkurs, var Richard Dawkins bok "The Selfish Gene" själva grundstenen i hans filosofi och anledningen till varför han ansåg sig ha rätt till att bryta mot lagen och begå brott. Oavsett vad Richard Dawkins syfte var så finns det ett flertal andra fall där boken har blivit ett rättesnöre för psykopater som letar en anledning att begå brott.
(Jag har den här filmen på min "skall-ses"-lista.)
Fakta:
I boken Svensk Maffia, av Lars Wierup och Matti Larsson, kan man utläsa att en stor andel av alla personer inom organiserad brottslighet är killar behöver grupptillhörighet som substitut för deras egen identitetslöshet. En majoritet av alla de personer som Lars och Matti intervjuade uppgav Al Pacino's Scarface som den stora influensen i deras liv. Den brottsliga banan började antingen som längtan efter den typ av tillhörighet och "Don't fuck with me"-attityd som Scarface uppvisar eller som ett kallsinnigt analytiskt beslut att försöka utnyttja svagare människor utan identitet.
Skall man då förbjuda vissa typer av filmer och böcker? Eller ens ha åldersgränser? Jag tror personligen att åldersgränser och förbud bara har motsatt effekt mot - istället skall man försöka att avdramatisera och inte ge dom möjligheten att lansera sig själva som något "förbjudet" och utmanande.
Den amerikanska skivindustrin sa ju att texten "Parental Advisory: Explicit Lyris" var den bästa reklam de någonsin kunde få stämplade på sina CDs.
När Enrons grundare Ken Lay intervjuades i fängelset efter skandalen som ledde till att ett av USA's mest framgångsrika företag någonsin gick i konkurs, var Richard Dawkins bok "The Selfish Gene" själva grundstenen i hans filosofi och anledningen till varför han ansåg sig ha rätt till att bryta mot lagen och begå brott. Oavsett vad Richard Dawkins syfte var så finns det ett flertal andra fall där boken har blivit ett rättesnöre för psykopater som letar en anledning att begå brott.
(Jag har den här filmen på min "skall-ses"-lista.)
Fakta:
I boken Svensk Maffia, av Lars Wierup och Matti Larsson, kan man utläsa att en stor andel av alla personer inom organiserad brottslighet är killar behöver grupptillhörighet som substitut för deras egen identitetslöshet. En majoritet av alla de personer som Lars och Matti intervjuade uppgav Al Pacino's Scarface som den stora influensen i deras liv. Den brottsliga banan började antingen som längtan efter den typ av tillhörighet och "Don't fuck with me"-attityd som Scarface uppvisar eller som ett kallsinnigt analytiskt beslut att försöka utnyttja svagare människor utan identitet.
Skall man då förbjuda vissa typer av filmer och böcker? Eller ens ha åldersgränser? Jag tror personligen att åldersgränser och förbud bara har motsatt effekt mot - istället skall man försöka att avdramatisera och inte ge dom möjligheten att lansera sig själva som något "förbjudet" och utmanande.
Den amerikanska skivindustrin sa ju att texten "Parental Advisory: Explicit Lyris" var den bästa reklam de någonsin kunde få stämplade på sina CDs.
En liten Allen-sketch
Café Nicolina, alligatorskor och döden...
Jag och A var på Café Nicolina på Stor Nygatan. Jag beställde en spätta på danskt vis, med remouladsås och färska räkor - och även fast maten var enkel var den helt superb. A beställde in en pizza som troligtvis var en av de bästa jag smakat. Det är fantastiskt när man helt spontant testar ett nytt ställe och blir så himla positivt överraskad. Till alla er som vill ha ett gott råd i matväg - testa Nickolinas nästa gång ni är i Nordstan eller på Kungsportsplatsen.
(Här har ni dagens Ebay-auktion. Dessa skor är inte något för en vanlig dödlig. Nypris ca 50.000 kr - pris i skrivande stund ca 2400 kr)
Det sägs att allting måste vara ändligt - alla människors liv måste ta slut för det är endast i konstrast till döden som man kan finna liv. Men betänk att de flesta människor ändras så mycket under sina liv att de faktiskt kan sägas dö flera gånger under en livstid - livet måste nog inte vara ändligt, men däremot måste det vara föränderligt.
Gud, vad smart jag är...
Ok, jag slänger väl in en Ebay-auktion till. Detta är en Loro Piana Stormrock i 100 % Cashmere - det är inte en billigare maskinsydd variant med Loro Piana's tyg.
(Här har ni dagens Ebay-auktion. Dessa skor är inte något för en vanlig dödlig. Nypris ca 50.000 kr - pris i skrivande stund ca 2400 kr)
Det sägs att allting måste vara ändligt - alla människors liv måste ta slut för det är endast i konstrast till döden som man kan finna liv. Men betänk att de flesta människor ändras så mycket under sina liv att de faktiskt kan sägas dö flera gånger under en livstid - livet måste nog inte vara ändligt, men däremot måste det vara föränderligt.
Gud, vad smart jag är...
Ok, jag slänger väl in en Ebay-auktion till. Detta är en Loro Piana Stormrock i 100 % Cashmere - det är inte en billigare maskinsydd variant med Loro Piana's tyg.
I all sin enkelhet..
Tag 8 medelstora potatisar.
Skala och koka dom på medelsvag värme i 8-10 minuter.
Glöm inte att salta vattnet.
Under tiden som du kokar potatisen skalar, rensar och sköljer du en purjolök.
Skär purjolöken i grova bitar. Borsta ca 10 färska champinjoner och dela varje svamp i tre bitar.
Fräs löken och svampen. Salta och peppra.
När potatisen börjar bli mjuk häller du av hälften av potatisvattnet och smular i en tärning med kycklingbuljong i den resterande vätskan. Häll även i svampen och löken i potatiskastrullen.
Tag ut en burk creme fraiche (kokbar) och häll i den i kastrullen och följ upp med 4-5 dl mjölk. (Om man vill lyxa till det kan man hälla i en slurk grädde.)
Ställ tillbaka kastrullen på spisen och sjud soppan tills dess potatisen blir precis lagom mjuk. Jag gillar personligen när det är lite tuggmotstånd kvar. Salta och peppra efter smak.
Häll upp soppan i en djup skål, hyvla 3-4 skivor brännvinsost över soppan och låt osten smälta.
Tag fram en kall pilsner, Wasa Husman och njut!
Dagens auktioner:
Isaia trefjärdedels-rock. Isaia matchar nästan Kiton, Brioni och Oxxford.
Schysst 3-delad vintage kostym. Helt skräddarsydd i London under 60-talet.
Prisvärd cashmere-blazer från en up-and-coming designer.
Skala och koka dom på medelsvag värme i 8-10 minuter.
Glöm inte att salta vattnet.
Under tiden som du kokar potatisen skalar, rensar och sköljer du en purjolök.
Skär purjolöken i grova bitar. Borsta ca 10 färska champinjoner och dela varje svamp i tre bitar.
Fräs löken och svampen. Salta och peppra.
När potatisen börjar bli mjuk häller du av hälften av potatisvattnet och smular i en tärning med kycklingbuljong i den resterande vätskan. Häll även i svampen och löken i potatiskastrullen.
Tag ut en burk creme fraiche (kokbar) och häll i den i kastrullen och följ upp med 4-5 dl mjölk. (Om man vill lyxa till det kan man hälla i en slurk grädde.)
Ställ tillbaka kastrullen på spisen och sjud soppan tills dess potatisen blir precis lagom mjuk. Jag gillar personligen när det är lite tuggmotstånd kvar. Salta och peppra efter smak.
Häll upp soppan i en djup skål, hyvla 3-4 skivor brännvinsost över soppan och låt osten smälta.
Tag fram en kall pilsner, Wasa Husman och njut!
Dagens auktioner:
Isaia trefjärdedels-rock. Isaia matchar nästan Kiton, Brioni och Oxxford.
Schysst 3-delad vintage kostym. Helt skräddarsydd i London under 60-talet.
Prisvärd cashmere-blazer från en up-and-coming designer.
Nihilisten och datorvärlden.
Över morgonkaffet pågick en diskussion om datorspel på mitt jobb - alla klagade på hur hemskt det är att ungdomar söker sin tillflykt till en fantasivärld. Jag, som inte bryr mig särskilt mycket om andras uppfattning om mig, sa att jag en gång i tiden spelade ungefär 4-5 timmar om dagen och att jag fortfarande säkert spelar 30-60 min om dagen. Självklart visade det sig snart att jag faktiskt inte var ensam om att spela, det var en eller två till som också förnöjde sig med dator eller tv-spel (fast dom hade inte vågat säga någonting innan jag sa att jag var inbiten datornörd.)
Personer ur den "äldre" generationen klagade på att datorspel gör en förslappad i kroppen och knoppen, och dessutom omvandlar människor till osociala grönsaker. Istället borde dagens unga börja besöka kyrkan eller kolla på Let's Dance.
Hur är människor funtade egentligen? Man skall inte spela spel för att det är orealistiskt, men man skall besöka kyrkan? Man skall inte spel spel (där man tvingas till att ta strategiska beslut och konversation flera gånger varje minut) för att man blir en osocial korkad grönsak - men att titta på Let's dance är tydligen djävligt socialt och intelligent? *Suck* Jag fattar inte varför svaga människor måste söka tröst i att vara som alla andra? Ibland undrar jag om inte det är något av människans alla starkaste drivkrafter. Att inte sticka ut. Att anses vara normal. Well, f*ck 'em all!
En nihilist har insett att allting är förgängligt - men alla slut är en möjlighet till nyskapande. Nedan citerar jag direkt ur svenska nihilistsällskapets hemsida:
Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.
Jag kan inte annat än applådera någon som äntligen lyckas formulera det jag själv inte lyckats med. Fy fasen vad rätt!
Jag har nog aldrig hört en bättre beskrivning av de flesta människor man träffar i arbetslivet - de är rädda för förändring, men vill behålla rätten att klaga på allt och alla eftersom de faktiskt tillbringar 8-10 timmar om dagen på ett arbete av ren vilsenhet och rädsla.
Personer ur den "äldre" generationen klagade på att datorspel gör en förslappad i kroppen och knoppen, och dessutom omvandlar människor till osociala grönsaker. Istället borde dagens unga börja besöka kyrkan eller kolla på Let's Dance.
Hur är människor funtade egentligen? Man skall inte spela spel för att det är orealistiskt, men man skall besöka kyrkan? Man skall inte spel spel (där man tvingas till att ta strategiska beslut och konversation flera gånger varje minut) för att man blir en osocial korkad grönsak - men att titta på Let's dance är tydligen djävligt socialt och intelligent? *Suck* Jag fattar inte varför svaga människor måste söka tröst i att vara som alla andra? Ibland undrar jag om inte det är något av människans alla starkaste drivkrafter. Att inte sticka ut. Att anses vara normal. Well, f*ck 'em all!
En nihilist har insett att allting är förgängligt - men alla slut är en möjlighet till nyskapande. Nedan citerar jag direkt ur svenska nihilistsällskapets hemsida:
Smådepressiva människor förpestar tillvaron för oss andra och även om de inte menar någonting illa, orsakar de mer skada än de tror. Medelklassen i Sverige är i stora drag smådepressiv, även om den gömmer detta väl bakom fasaden av åttatimmarsarbete, kvällsnyheter och folköl med grannarna. Så fort någon nämner nyckelorden "global uppvärmning", "våld", "rasism" eller "ekonomin", börjar de sucka och pusta, som gamla gubbar och tanter. Det är social pest, som sprider sig till alla människor i deras närhet. Om någon föreslår någonting positivt, kan de till och med bli aggressiva och attackera en för att vara "dum idealist" och "orealistisk". Med andra ord, världen är skit, och så vill man ha det, för annars har man ingenting att klaga över.
Jag kan inte annat än applådera någon som äntligen lyckas formulera det jag själv inte lyckats med. Fy fasen vad rätt!
Jag har nog aldrig hört en bättre beskrivning av de flesta människor man träffar i arbetslivet - de är rädda för förändring, men vill behålla rätten att klaga på allt och alla eftersom de faktiskt tillbringar 8-10 timmar om dagen på ett arbete av ren vilsenhet och rädsla.
Fantasynörd? Ja, jag är nog det...
Det började redan när jag satt i min fasters stora länsfåtölj när jag var 5-6 år. I hennes väderbitna bokhylla av bastant engelsk ek fanns det underbara läderinbudna sagosamlingar som jag läste om och om igen. Det bästa jag visste var att smyga in i hennes salong och läsa bröderna grimms sagor och "sagor från småland" - medans mina föräldrar och släktingar åt och samtalade i någon annan del av huset.
Efter att jag började i skolan så fick jag Bilbo av min kompis bror och tillsammans med Lloyd Alexander's Krönikan om Landet Prydain och C.S Lewis böcker om Narnia lade jag grunden till mitt fantasyberoende redan i unga år.
(Här kan nämnas att jag hittade länken till svenska Nihilistsällskapet när jag letade efter namnet på ovan nämnda sagosamling - och sedan fastnade jag högst häpet vid hemsidans förstasida. Det var något av det mest intelligenta jag läst. Hualigen, jag är nog nihilist...)
När jag hade läst klart Narniaböckerna och nästan blivit religiös på kuppen (Ja, Narniaböckerna är inget annat än en propaganda för kristendomen...) så plockade jag upp Sillmarillion vid 9-10 års ålder, men den var på tok för avancerad för mig. Jag blev faktiskt avskräckt från Tolkien ända fram tills jag var 12 eller 13 år.
Idag, som ungdomlig 33-åring, läser jag inte längre mycket fantasy - men någon gång per år vågar jag testa en ny författare inom SF/Fantasy.
Mina favoritförfattare är Stephen Donaldson och Katharine Kerr.
:)
Efter att jag började i skolan så fick jag Bilbo av min kompis bror och tillsammans med Lloyd Alexander's Krönikan om Landet Prydain och C.S Lewis böcker om Narnia lade jag grunden till mitt fantasyberoende redan i unga år.
(Här kan nämnas att jag hittade länken till svenska Nihilistsällskapet när jag letade efter namnet på ovan nämnda sagosamling - och sedan fastnade jag högst häpet vid hemsidans förstasida. Det var något av det mest intelligenta jag läst. Hualigen, jag är nog nihilist...)
När jag hade läst klart Narniaböckerna och nästan blivit religiös på kuppen (Ja, Narniaböckerna är inget annat än en propaganda för kristendomen...) så plockade jag upp Sillmarillion vid 9-10 års ålder, men den var på tok för avancerad för mig. Jag blev faktiskt avskräckt från Tolkien ända fram tills jag var 12 eller 13 år.
Idag, som ungdomlig 33-åring, läser jag inte längre mycket fantasy - men någon gång per år vågar jag testa en ny författare inom SF/Fantasy.
Mina favoritförfattare är Stephen Donaldson och Katharine Kerr.
:)
Knackandar/Poltergeists.
Tina Resch och Bremenpojken har båda en sak gemensamt: De har båda blivit undersökta av W. G. Roll, en känd parapsykolog(?) från University of West Georgia. Tina Resch blev känd som barn, sedan hennes adoptivföräldrars hem varit hemsökt av en poltergeist - Bremenpojken blev känd som ung då så kallade knack-andar hemsökte honom vart han än befann sig.
Det sorgliga med Tina Resch är att hon som vuxen blev åtalad som ansvarig för hennes 3-åriga dotters död. Tina ansåg sig vara oskyldig, men för att undgå dödsstraff så gick hon med på livstid + 20 år. Tjugorfyra timmar efter domen genomgick hon ett lögndetektortest som hon klarade felfritt och många har frågat sig om det verkligen kan vara så att de väldokumenterade fall av "poltergeists" som Tina omgavs av som barn, kan ha bragt hennes dotter om livet. W. G Roll har skrivit en bok Unleashed - Of Poltergeists and Murder: The Curious Story of Tina Resch.
Jag tror inte på spöken i bemärkelsen en avlidens ande, men däremot tror jag att det finns saker vi inte har någon förklaring till. Det finns parapsykologiska fakulteter på flera högt ansedda universitet och dessa anser att det finns belägg för forskning kring telepati och telekinesi.
Jag önskar att jag också fick forska inom parapsykologi och ockultism - tänk vilket underbart arbete...
Nåja, här har ni några Ebay-auktioner till:
OZ-Couture. Schysst kostym.
Gieves&Hawkes DB Blazer.
Kiton Super 180's
En gåva till flickvännen. Himmelsblå Peacoat av John Varvatos.
Det sorgliga med Tina Resch är att hon som vuxen blev åtalad som ansvarig för hennes 3-åriga dotters död. Tina ansåg sig vara oskyldig, men för att undgå dödsstraff så gick hon med på livstid + 20 år. Tjugorfyra timmar efter domen genomgick hon ett lögndetektortest som hon klarade felfritt och många har frågat sig om det verkligen kan vara så att de väldokumenterade fall av "poltergeists" som Tina omgavs av som barn, kan ha bragt hennes dotter om livet. W. G Roll har skrivit en bok Unleashed - Of Poltergeists and Murder: The Curious Story of Tina Resch.
Jag tror inte på spöken i bemärkelsen en avlidens ande, men däremot tror jag att det finns saker vi inte har någon förklaring till. Det finns parapsykologiska fakulteter på flera högt ansedda universitet och dessa anser att det finns belägg för forskning kring telepati och telekinesi.
Jag önskar att jag också fick forska inom parapsykologi och ockultism - tänk vilket underbart arbete...
Nåja, här har ni några Ebay-auktioner till:
OZ-Couture. Schysst kostym.
Gieves&Hawkes DB Blazer.
Kiton Super 180's
En gåva till flickvännen. Himmelsblå Peacoat av John Varvatos.
Brioni
Jag har aldrig vart särskilt intresserad av märkeskläder, däremot har jag alltid vart intresserad av kläder som är snyggt skurna och är gjorda av kvalitetsmaterial - precis på samma sätt som jag är intresserad av ett snyggt och gediget hus.
Gucci, Armani, Boss och D&G är, i mitt tycke, bara skit. Det finns inget värde i att köpa kläder bara för att man skall kunna ha "D&G" på rumpan. Jag skulle aldrig någonsin köpa en kostym från Boss eller Armani för tiotusentals kronor - jag skulle mycket hellre gå till en skräddare och sy upp en specifikt för mig. Kostymer "off-the-rack" är egentligen inget att ha, förutom då kanke Brioni, Kiton, Gieves&Hawkes och några till.
Som exempel kan nämnas det svenska flaggskeppet Eton som gör några av världens bästa skjortor. På etons skjortor ser man inte en massa polohästar eller örnar på bröstet. Där är det kvalitet som tål veckovisa tvättar i flera år och vackra tyger som inte tappar färgen.
I fortsättningen kommer jag att klistra in några fina ebay-auktioner varje vecka. Jag håller ju sådan jädra koll på ebay att jag lika gärna kan ge er några tips också.
Här är veckans Ebay-auktioner:
Kiton-Kostym
Schysst Yachting-style blazer
Kiton-Blazer
Linne blazer för somriga dagar
Något iögonfallande
Gucci, Armani, Boss och D&G är, i mitt tycke, bara skit. Det finns inget värde i att köpa kläder bara för att man skall kunna ha "D&G" på rumpan. Jag skulle aldrig någonsin köpa en kostym från Boss eller Armani för tiotusentals kronor - jag skulle mycket hellre gå till en skräddare och sy upp en specifikt för mig. Kostymer "off-the-rack" är egentligen inget att ha, förutom då kanke Brioni, Kiton, Gieves&Hawkes och några till.
Som exempel kan nämnas det svenska flaggskeppet Eton som gör några av världens bästa skjortor. På etons skjortor ser man inte en massa polohästar eller örnar på bröstet. Där är det kvalitet som tål veckovisa tvättar i flera år och vackra tyger som inte tappar färgen.
I fortsättningen kommer jag att klistra in några fina ebay-auktioner varje vecka. Jag håller ju sådan jädra koll på ebay att jag lika gärna kan ge er några tips också.
Här är veckans Ebay-auktioner:
Kiton-Kostym
Schysst Yachting-style blazer
Kiton-Blazer
Linne blazer för somriga dagar
Något iögonfallande
