Fuerteventura has funny birds
Eftersom vi inte har tillgang till det svenska alfabetet kommer det har inlagget skrivas pa engelska.
Fuerteventura Day 3:
Today we have walked from Melia Gorriones to Costa Calma along the waterline. It was a truly beautiful experience seeing the contrast between the fertile moist shoreline and the dark and arid desert landscape lying just a hundred meters in land.
We stopped at a small snackbar for an "Agua con gas" and then we went home. We had both forgotten to put on sunblock and since the sun started to shine through the clouds we decided it was best to return to the hotel.
When we got "home" we swam in the pool and relaxed in the shade with books and crosswords puzzles. We had a beautiful day - until a bird took a dump on A. That was....interesting. I still feel the need to giggle...
After the bird we lost interest in the pool area and went up to our room to see if the toilet had been fixed. (Someone had taken a dump there too - quite a large one. Too large for a spanish toilet it seemed...). Since it hadn`t we decided to take a walk.
We marched/climbed/jogged up a mountain (Yes, our legs ache right now...) and the view from above was spectacular. I can`t wait to get home and print the photos we took from there.
Ok....time for food.
Over and out.
Hugs - A and A
Okenlandskap, havsbris och fantastiska tradgardar...
Idag har vi vandrat genom ett manlikt okenlandskap, doppat fotterna (och vaderna) i atlanten och nastan promenerat uppfor ett berg av sand. Dessutom har vi fotat de vackra tradgardarna, kakat gott och druckit en kall pilsner:)
Ahh, livet ar harligt.
Ahh, livet ar harligt.
Fuerteventura here we come...
...åh, gud vad jag hatar resfeber. Kan inte sova, utan ligger bara och lyssnar på hjärtslag i mörkret. Kan någon vara så vänlig och klappa till mig i huvudet med den berömda gummiklubban? Tack!
Jag lovar!!!!!
Jag lovar!!!!!
Brittany Murphy död..
Är Hollywood hälsosamt? Antagligen inte - det kan inte vara nyttigt för en människa att vara under sådan press som skådespelare lever med varje dag.
Mina tankar går till henne familj. Det känns underligt eftersom hon är några år yngre än mig.
Mina tankar går till henne familj. Det känns underligt eftersom hon är några år yngre än mig.
Death Row (Sjuk i Sverige)
Jag smakade chilisöta pinupläppar i veka livet
och infomerades om tagandet av sista klivet.
-"Din skuld är för stor för kapitalismstaten
och din dom blir en smutsig kanyl", sa prelaten.
-"Även här har indragningar skett som besparing,
men rika smyger undan med avsiktsförklaring."
-"Ditt brott var att födas i fel land till fel klass
din död blir ingen resa till nån himmelsk parnass."
-"Ditt kavader skall malas till rikemans hundmat
och glömd skall du vara, då du föddes till hat."
-"Hatad av landet som dig lovat att bära
till framgångens höjder och gränslös ära."
Jag svarade helt utan bitterhet i rösten:
-"Det passar mig bra att dö så här mitt på hösten."
-"Jag älskade aldrig detta dödliga hägn
låt mig smälta till intet i regn."
-"På en ödslig strand i kvällningens sol
kanske min död drar Sverige till domstol."
och infomerades om tagandet av sista klivet.
-"Din skuld är för stor för kapitalismstaten
och din dom blir en smutsig kanyl", sa prelaten.
-"Även här har indragningar skett som besparing,
men rika smyger undan med avsiktsförklaring."
-"Ditt brott var att födas i fel land till fel klass
din död blir ingen resa till nån himmelsk parnass."
-"Ditt kavader skall malas till rikemans hundmat
och glömd skall du vara, då du föddes till hat."
-"Hatad av landet som dig lovat att bära
till framgångens höjder och gränslös ära."
Jag svarade helt utan bitterhet i rösten:
-"Det passar mig bra att dö så här mitt på hösten."
-"Jag älskade aldrig detta dödliga hägn
låt mig smälta till intet i regn."
-"På en ödslig strand i kvällningens sol
kanske min död drar Sverige till domstol."
Icke-existens
Nattens andar noterar längden av mina steg.
Jag går i gränslandets dimdrömmar.
Liv. Död. Hopp om själens varande.
Anorektiska ljusstrimmor klär kullar i nattdagg.
Våta fotsulor beträder en kullerstensgång.
Sju blyglasfönster ler mot mig.
Kyrkmun. Slagdörr i bronsklädd ek.
Jag har funnit tro - men endast otro.
Mitt inre auktioneras till högstbjudande.
Ett efterliv önskas. Som människa.
Finns det ett rödare vin än nattvardens?
Ett som smakar blod? Nattvålnad.
Finns det en sprödare existens än
vetenskapens?
Är allting ändligt? Även jag?
Jag går i gränslandets dimdrömmar.
Liv. Död. Hopp om själens varande.
Anorektiska ljusstrimmor klär kullar i nattdagg.
Våta fotsulor beträder en kullerstensgång.
Sju blyglasfönster ler mot mig.
Kyrkmun. Slagdörr i bronsklädd ek.
Jag har funnit tro - men endast otro.
Mitt inre auktioneras till högstbjudande.
Ett efterliv önskas. Som människa.
Finns det ett rödare vin än nattvardens?
Ett som smakar blod? Nattvålnad.
Finns det en sprödare existens än
vetenskapens?
Är allting ändligt? Även jag?
Cynismpiller
Anna anka skall vara julvärd i TV3.
(Ja, jag vet att det är old news - men
jag är gammal...)
Hur kan man ens tänka tanken? Finns
det något mindre julaktigt än Anna Anka?
Detta under av ytlighet och idioti
ger mig ungefär lika mycket genuina julkänslor
som Hitler.
Det värsta är att många säkerligen kommer
titta på henne. Ytterligare en spik slagen
i kistan innehållande företroendet
för mina medmänniskor och ledningen
på TV3. Vilken otrolig cynism!
Personlighetsanalysen är ju otroligt enkel:
Anna (adoptivbarn) saknade omtanke och kärlek som
barn och försöker nu ersätta självkänsla med
uppmärksamhet.
*Host* Mediah*ra *host*
(Ja, jag vet att det är old news - men
jag är gammal...)
Hur kan man ens tänka tanken? Finns
det något mindre julaktigt än Anna Anka?
Detta under av ytlighet och idioti
ger mig ungefär lika mycket genuina julkänslor
som Hitler.
Det värsta är att många säkerligen kommer
titta på henne. Ytterligare en spik slagen
i kistan innehållande företroendet
för mina medmänniskor och ledningen
på TV3. Vilken otrolig cynism!
Personlighetsanalysen är ju otroligt enkel:
Anna (adoptivbarn) saknade omtanke och kärlek som
barn och försöker nu ersätta självkänsla med
uppmärksamhet.
*Host* Mediah*ra *host*
Sometimes in the deepest night
Sometimes in the deepest night
I feel I have the second sight.
Spirits walk beside me then
the ghosts of dark and broken men.
It's all elusive mist it seems;
shade of shades and dream of dreams.
Reality wears broken seams.
Sometimes raging worlds collide
in planetary genocide.
Like the fluttering bluebird wing
existence is a fragile thing.
When comes the time of listless doom?
During daylight or in gloom?
In winters dark or summers bloom?
Sometimes rays of sunlight glint
and worlds beyond unveil to hint
at green meadows sweet and bright
where dead meet living in the night.
Fear not the darkness nor the sea.
Death is mere transendency.
In dreams our missed ones we will see.
I feel I have the second sight.
Spirits walk beside me then
the ghosts of dark and broken men.
It's all elusive mist it seems;
shade of shades and dream of dreams.
Reality wears broken seams.
Sometimes raging worlds collide
in planetary genocide.
Like the fluttering bluebird wing
existence is a fragile thing.
When comes the time of listless doom?
During daylight or in gloom?
In winters dark or summers bloom?
Sometimes rays of sunlight glint
and worlds beyond unveil to hint
at green meadows sweet and bright
where dead meet living in the night.
Fear not the darkness nor the sea.
Death is mere transendency.
In dreams our missed ones we will see.
Beorningar - samlen eder!
Jag gick in i badrummet med en handduk runt midjan
efter att ha tillbringat halva dagen på en imaginär
strand någonstans i medelhavet.
Jag tog av mig den och skakade ur all sand - ja, även
imaginära stränder har sand.
Runt mina fötter samlades en hög med allra vitaste
kristallsand. Jag böjde mig ner och skrev mitt namn
med pekfingret i sanden. Jag visste inte varför
jag gjorde det - det var en ren och skär intuition.
Genom den enkla rörelsen att skriva mitt namn i
sanden gavs jag, för en kortare stund, förmågan att
se nutid och framtid för alla andra
människor med mitt namn.
En namne bodde i Flen, var 32 år och försökte
efterlikna Kurt Cobain i allt - han lyckades dock
bara med håret. Varje dag efter jobbet åkte
han till kvarterskrogen och uppträdde för 2 öl
och middag. Det var sällan som någon återkom
till en andra spelning. Hans två barn som bodde
hos honom varannan helg hade som överens-
kommelse med sin far att "barnhelger"
skulle vara fria från Nirvana. I utbyte spelade
de inte World of Warcraft. Fattig på allt utom
omtanke, kärlek och glädje skulle han dö vid 112
års ålder - med tretton barnbarn och fyra barnbarnsbarn
samlade vid ceremonin - som självklart avslutades med
Smells like teen spirit.
En annan var 58 år och levde halva året på Spanska
solkusten och andra halvan i Österlen. Hans hette Von
Ghunstling och hans släkt hade varit adlig
i århundraden. Varje morgon tog han en
rask promenad över ägorna och om
han var i Sverige passade han på att titta till smuggel-
gömmorna på sin tomt. Som ansvarig importör för
ryska maffian hade han ett tungt ok att bära, men å
andra sidan behövde han inte jobba. Hans fru Cizzi var 24
och tillbringade dagarna på gymmet i famnen på sin
instruktör. Von Ghunstling skulle dö om bara ett halvår
efter en massiv hjärtattack under morgonpromenaden.
Hans jakthund var ende sörjande.
Min tredje namne var inlåst på mentalsjukhus efter att
ha gått in i väggen och börjat hallucinera om spindlar
på jobbet. Han hade varit framgångsrik säljledare på
The Phonehouse, men pressen hade vart för stor. Som
blott 26-åring låg han nu kraftigt medicinerad bakom
lås och bom efter tre självmordsförsök. Hans största
passion i livet hade varit FC Barcelona och Ibra - han hade
rest 4 gånger till Spanien, men tyvärr aldrig fått se
Z spela. Han samlade också på frimärken och hade
en viss fäbless för att klä sig i kvinnokläder. Hans kropp
skulle dö 2084, men hans inre tog farväl redan
2012. Omärkt grav i en sandöken blev hans lott.
Jag reste mig sakta upp från badrumsgolvet och gick
till frysen för att plocka ut två kanelbullar som min
mormor hade bakat. In bulle veritas.
efter att ha tillbringat halva dagen på en imaginär
strand någonstans i medelhavet.
Jag tog av mig den och skakade ur all sand - ja, även
imaginära stränder har sand.
Runt mina fötter samlades en hög med allra vitaste
kristallsand. Jag böjde mig ner och skrev mitt namn
med pekfingret i sanden. Jag visste inte varför
jag gjorde det - det var en ren och skär intuition.
Genom den enkla rörelsen att skriva mitt namn i
sanden gavs jag, för en kortare stund, förmågan att
se nutid och framtid för alla andra
människor med mitt namn.
En namne bodde i Flen, var 32 år och försökte
efterlikna Kurt Cobain i allt - han lyckades dock
bara med håret. Varje dag efter jobbet åkte
han till kvarterskrogen och uppträdde för 2 öl
och middag. Det var sällan som någon återkom
till en andra spelning. Hans två barn som bodde
hos honom varannan helg hade som överens-
kommelse med sin far att "barnhelger"
skulle vara fria från Nirvana. I utbyte spelade
de inte World of Warcraft. Fattig på allt utom
omtanke, kärlek och glädje skulle han dö vid 112
års ålder - med tretton barnbarn och fyra barnbarnsbarn
samlade vid ceremonin - som självklart avslutades med
Smells like teen spirit.
En annan var 58 år och levde halva året på Spanska
solkusten och andra halvan i Österlen. Hans hette Von
Ghunstling och hans släkt hade varit adlig
i århundraden. Varje morgon tog han en
rask promenad över ägorna och om
han var i Sverige passade han på att titta till smuggel-
gömmorna på sin tomt. Som ansvarig importör för
ryska maffian hade han ett tungt ok att bära, men å
andra sidan behövde han inte jobba. Hans fru Cizzi var 24
och tillbringade dagarna på gymmet i famnen på sin
instruktör. Von Ghunstling skulle dö om bara ett halvår
efter en massiv hjärtattack under morgonpromenaden.
Hans jakthund var ende sörjande.
Min tredje namne var inlåst på mentalsjukhus efter att
ha gått in i väggen och börjat hallucinera om spindlar
på jobbet. Han hade varit framgångsrik säljledare på
The Phonehouse, men pressen hade vart för stor. Som
blott 26-åring låg han nu kraftigt medicinerad bakom
lås och bom efter tre självmordsförsök. Hans största
passion i livet hade varit FC Barcelona och Ibra - han hade
rest 4 gånger till Spanien, men tyvärr aldrig fått se
Z spela. Han samlade också på frimärken och hade
en viss fäbless för att klä sig i kvinnokläder. Hans kropp
skulle dö 2084, men hans inre tog farväl redan
2012. Omärkt grav i en sandöken blev hans lott.
Jag reste mig sakta upp från badrumsgolvet och gick
till frysen för att plocka ut två kanelbullar som min
mormor hade bakat. In bulle veritas.
Gnural?
Alltså, vad heter Gnu i plural? Två gnu? Gnus? Gnun? Gnuar? Gnudjur? Gnuer?
Jag blir tokig!
Jag blir tokig!
Fraffe hos Klabbe
Jag stirrade upp mot skyn och såg en stjärna falla
någonstans vid Irkutsk. Eller Viared. TV5 utlöste
en tävling där vinnaren skulle få vara med i
Anna Ankas julshow. Kravet var att man skulle
finna stjärnan (eller nedslagsplatsen) och sedan
sätta upp en flagga med TV5's emblem i
direktsändning.
Jag tog min cp-moppe och åkte iväg på motorvägen
i 12 km/h. Jag hoppades verkligen att stjärnan
skulle finnas i Viared. I den här farten skulle jag kanske
kunna bli en deltagare i nästa års julshow om nedslagplatsen
var i norra ryssland. Nå, jag stannade vid varje
Rasta (hela 13 st för jag åkte via Mölletofta), för att
få min dagliga portion av neuralkryptika i form
av E512 och E12. (Demensgenererande transfetter
och virala passiverare.)
När jag passerade Ödeshög på väg norrut kände jag
att jag hade trängande behov. Jag behövde frystorkat
kaffe. Helst en liter blandat med lite mjölk. (Jag kallar det
Fraffe, för som alla vet är ju Mjaffe en kaffe med mjölk.)
Jag svängde in till Klas Ingesson och tog med mig
hans post på vägen till hans ytterdörr. Tydligen prenumererade
han på QX. Wierd.
Jag och Klabbe drack Fraffe och käkade kärleksmums, men
i övrigt var träffen helt oskyldig. Vi pratade om
VM -94 och han berättade att Brolin tydligen hade
börjat hetsäta redan då. Sjutton tallrikar Pasta Allfreddo
med vitlök var standardfrukosten. Nåja, han drack
i alla fall inte vin. Då.
Vid kvällningen tackade jag Klabbe, satte på mig mina glaösgon och
fortsatte mot Viared. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av
att en älg stod framför mig. Jag hypnotiserade den och
sågade av dess horn, då det ansågs som potenshöjande
medel i Bayern. Priset kunde uppgå till 1000 kr/par på ebay.
Jag lämnade älgen mitt i vägen med en påse Ahlgrens bilar
som tack.
Forts följer.
någonstans vid Irkutsk. Eller Viared. TV5 utlöste
en tävling där vinnaren skulle få vara med i
Anna Ankas julshow. Kravet var att man skulle
finna stjärnan (eller nedslagsplatsen) och sedan
sätta upp en flagga med TV5's emblem i
direktsändning.
Jag tog min cp-moppe och åkte iväg på motorvägen
i 12 km/h. Jag hoppades verkligen att stjärnan
skulle finnas i Viared. I den här farten skulle jag kanske
kunna bli en deltagare i nästa års julshow om nedslagplatsen
var i norra ryssland. Nå, jag stannade vid varje
Rasta (hela 13 st för jag åkte via Mölletofta), för att
få min dagliga portion av neuralkryptika i form
av E512 och E12. (Demensgenererande transfetter
och virala passiverare.)
När jag passerade Ödeshög på väg norrut kände jag
att jag hade trängande behov. Jag behövde frystorkat
kaffe. Helst en liter blandat med lite mjölk. (Jag kallar det
Fraffe, för som alla vet är ju Mjaffe en kaffe med mjölk.)
Jag svängde in till Klas Ingesson och tog med mig
hans post på vägen till hans ytterdörr. Tydligen prenumererade
han på QX. Wierd.
Jag och Klabbe drack Fraffe och käkade kärleksmums, men
i övrigt var träffen helt oskyldig. Vi pratade om
VM -94 och han berättade att Brolin tydligen hade
börjat hetsäta redan då. Sjutton tallrikar Pasta Allfreddo
med vitlök var standardfrukosten. Nåja, han drack
i alla fall inte vin. Då.
Vid kvällningen tackade jag Klabbe, satte på mig mina glaösgon och
fortsatte mot Viared. Vid 1-tiden på natten vaknade jag av
att en älg stod framför mig. Jag hypnotiserade den och
sågade av dess horn, då det ansågs som potenshöjande
medel i Bayern. Priset kunde uppgå till 1000 kr/par på ebay.
Jag lämnade älgen mitt i vägen med en påse Ahlgrens bilar
som tack.
Forts följer.
Själaljus - Ett självkritiskt samhälle
Det existerade ett blödande ljus en gång.
En själens dimlykta, ett eteriskt andeljus
som gav världen hopp och ledning. Jag vet,
för jag såg det ibland när jag var liten.
Det kallades Soldaritet och var ett mål som
gav värdighet åt givare och mottagare i en värld
där alla har lika värde, men inte är födda med
samma förutsättningar. Varken fysiska medel
eller mentala förmågor.
Det gav fritt ur hjärtat till krigsoffer, underdogs
och mindre bemedlade. Det var en dröm om
en samhällsfamilj där framgång stavades
tilltro, ärlighet och empati - och där man
kunde slippa se Berlusconis, Reinfeldts och
Hägglunds säga en sak, men egentligen mena
någonting helt annat. Det finns ingenting som så
rånar människor på hopp och tillit som att se
politiker utan samhällsansvar.
Precis som en människa med god självkänsla
kan vara ärlig mot sig själv och andra - och vågar
ge sig in i strider för saker den tror på, utan att
behöva undertrycka sina uppfattningar för att
den lägger för stor vikt vid hur den uppfattas av andra,
precis så måste också ett samhälle styras av
människor med principer och självkänsla.
Vi behöver ledare som faktiskt är ledare - inte
opportunister. Det handlar om att bygga in samhällsansvar
i folksjälen igen (Gud, va 60-tal det lät...) och då
måste man börja med att ge oss ledare med mod att
vara obekväma. Det desillusionerade samhället av
idag är resultatet av många års sinnesslött överlämnande
av vår rösträtt, vårt engagemang och vår passion till
en styrande massa av mediababianer som hellre
gästar "Kvällsöppet" än arbetar med att formulera
och klargöra sina tankar och visioner till de röstande.
Det måste ske en förändring nu.
En själens dimlykta, ett eteriskt andeljus
som gav världen hopp och ledning. Jag vet,
för jag såg det ibland när jag var liten.
Det kallades Soldaritet och var ett mål som
gav värdighet åt givare och mottagare i en värld
där alla har lika värde, men inte är födda med
samma förutsättningar. Varken fysiska medel
eller mentala förmågor.
Det gav fritt ur hjärtat till krigsoffer, underdogs
och mindre bemedlade. Det var en dröm om
en samhällsfamilj där framgång stavades
tilltro, ärlighet och empati - och där man
kunde slippa se Berlusconis, Reinfeldts och
Hägglunds säga en sak, men egentligen mena
någonting helt annat. Det finns ingenting som så
rånar människor på hopp och tillit som att se
politiker utan samhällsansvar.
Precis som en människa med god självkänsla
kan vara ärlig mot sig själv och andra - och vågar
ge sig in i strider för saker den tror på, utan att
behöva undertrycka sina uppfattningar för att
den lägger för stor vikt vid hur den uppfattas av andra,
precis så måste också ett samhälle styras av
människor med principer och självkänsla.
Vi behöver ledare som faktiskt är ledare - inte
opportunister. Det handlar om att bygga in samhällsansvar
i folksjälen igen (Gud, va 60-tal det lät...) och då
måste man börja med att ge oss ledare med mod att
vara obekväma. Det desillusionerade samhället av
idag är resultatet av många års sinnesslött överlämnande
av vår rösträtt, vårt engagemang och vår passion till
en styrande massa av mediababianer som hellre
gästar "Kvällsöppet" än arbetar med att formulera
och klargöra sina tankar och visioner till de röstande.
Det måste ske en förändring nu.
Bunden vid bäcken
Döden och jag hade stämt
möte vid en liten bäck mitt
i de dalsländska skogarna.
Mina händer var som prinskorvar
eftersom jag led av hjärtsvikt
och "Den Bleke chauffören"
hade länge väntat på att få placera mig
på ett säte i sin buss. Döden har
också blivit tvungen att nyttja alla de
resurser dagens teknik kan
tillhandahålla. Hans gamla häst
och hans läckande eka
är numera utställda på
nationalmuséet. Se DN - artikel 12:51.
Jag tog ett steg i taget och närmade mig vid
kvällningen platsen för vårt möte.
Över bäcken surrade det miljontals
mygg, mängder av knott och två Boeing 747.
Antagligen hade en arabisk oljeschejk också
blivit kallad. Jag undrade om han fick Frequent
Flyer Miles. Det hade ju vart den yppersta ironin.
Jag gick ner mot bäckastranden och såg näcken
sittandes där, sörjandes Stagnelii fakta - aldrig
skulle han någonsin bli guds varelse och detsamma
gällde mig. En gång hade jag läst Kalle Ankas pocket
i predikstolen - ett straff som endast var helvetets
flammor värdigt.
Jag nynnade på Sagostundens intro från 1979 och
önskade att jag också hade en resväska man kunde
använda för att resa till sagans land. Jag somnade in.
